Just nu råder mörkermåne, och jag har varit ute på min altan ikväll. Snön har börjat ge vika och det droppar omkring mig. Skade gråter för att hon snart måste lämna oss. Det är alldeles mörkt på himlen, och jag saknar Gudinnans vackra ansikte där uppe. Då känner jag hur något smyger omkring mig. Jag står helt orörlig och det känns som om tiden står stilla. Jag ser ut i natten och känner ett mörker som sveper runtom mig, som en smekande vind som leker och dansar.

Det är Hel som är här. Med sin stora svarta mantel så gör hon så att mörkret runt mig infinner sig. Men lika fort som hon kommer, så försvinner hon. Jag känner att hon vill titta till mig. För att se så att jag fortfarande står upp, att jag lever. Jag skrattar för mig själv, och vinkar försiktigt till henne. Hon kommer då tillbaka och jag känner den underbara kylan som sveper igenom mig. Den tar nästan andan ur mig.

Jag känner mig upprymd och tackar för den svepningen...