I dag stod jag öga mot öga mot döden. Jag var på skogskyrkogården och tände lyktor till de döda. Höstens kalla vindar smekte mitt varma ansikte och löven flög vilsna omkring mig.

Med ett svep så drog hon med mig till ett ställe där jag aldrig varit förut. Det var Hel, och hon ville visa mig barnens gravplats på kyrkogården. Där fanns nallar, änglar, brandbilar, dockor, hjärtan och andra betydelsefulla saker. Vackert smyckade av bedrövade nära och kära vid de små änglarnas gravar, och mitt hjärta höll på att gå i tusen bitar.

Allt blev mörkt, och jag dök rakt ner i de döda barnens rike, och jag hörde både sorg, smärta och vrede ovanför mig. Men där nere i djupet hörde jag skratt och joller, en slags gemenskap som jag inte kan förklara. En slags befriande flämtning från all smärta och sjukdom som funnits. Silvertrådar låg trassliga omkring mig, och jag kunde höra barnens viskande minnen från deras förväntan om att få återvända hem igen, där de befunnit sig innan de varit här på jorden.

Och mitt bland mina tårar så kändes döden mer levande än jag någonsin upplevt den förut. Jag såg den stora Modern med sina långa armar, och hur hon välkomnade barnen till hennes stora famn. Hur hennes hår ömt slingrades runt deras kroppar. Och jag minns hur jag själv legat där i den trygga famnen. Hur jag själv aldrig velat lämna tillvaron jag befann mig i.

Men med sorg i hjärtat måste hon släppa taget, och se på hur vi smärtsamt återföds till det nya livet. Ingen ser hennes stora tårar när vi tvingas lämna henne. Och när vi skriker ut all vår rädsla när vi möter den nya världen, så står kärleken där och glädjande tar emot oss. Minnet av den stora modern bleknar och livets silvertråd börjar spinna på igen.

Sorg, lycka, sorg lycka...

Jag känner mig alldeles naken, och min kropp skakar. Hel vänder bort sitt ansikte, men jag hinner ändå se hennes uråldriga ansikte. Jag förstår att hon är trött och måste vila. Men jag har förstått hennes budskap. Jag ställer mig på knä och tackar henne. Hon går emot mig och försvinner rakt in i min kropp. Jag skälver till och börjar hejdlöst att gråta.

Åter igen har Hel beträtt mitt mörker och blottat en inre rädsla hos mig. En rädsla som jag nog delar med många, och som skulle vara det värsta som skulle kunna hända oss. Rädslan över att förlora ett barn.

Jag darrar fortfarande...