Jag kommer alltid att stå nära döden och både skrämmas och fascineras av den. Döden går vid min sida och ibland kan jag känna dess kalla ansikte.

Jag känner en konstig tomhet inom mig. Som om själen tröttnat på mitt vemod. Mörkret är på väg, och Hel viskar i det fördolda. Hemligheter, å dessa hemligheter som jag inte har fått vetskap om än.

Jag känner hur Gudinnans skugga närmar sig mitt innersta, min rädsla... Hon håller mig hårt...så att jag knappt kan andas. Hon förmanar och viskar: Här har du känslan...här är gränsen till underjorden. Vill du leva eller inte?

Jag förstår vad hon menar. Att på grund av min rädsla för att dö, så har jag slutat att leva. Jag gör ingenting. Sitter bara där som en grå skugga. Jag har så mycket tankar och idéer om vad jag skulle vilja göra, men jag gör ingenting... Inspirationen kommer, men försvinner nästan lika snabbt.

På något sätt så är det som om något suger ur mig min egen kraft. Förmodligen min egen inre demon.

Än så syns en liten månskära på himlen, men snart så döljer sig månen i den svarta natten. Månen gömmer sig i mörkret. Och fast den inte syns så är månens krafter extra starka under denna tid.

Döden är närvarande, och Hel lika så.