Jag har aldrig varit
mogen nog till att
ge mig frihet
att drömma,
men inte ens i mina
vildaste drömmar
som är solår ifrån
verkligheten
är lika magiska som
en verklighet tillsammans
med henne.

Mitt ljus som brann ut
för länge sedan
har hon nu tänt,
för att varsamt och
försiktigt
hålla händerna runt
så det inte slocknar.
Trots de vilda stormarna
runt omkring som gör
allt förhinder de förmår.

Lukten på mina lakan
och kläder
blandas och skapar för mig
en giftig luft
att andas
då saknaden efter henne
bänner hål i mig.

Med gråten i halsen
gör jag försök
till att överleva inför
nästa gång,
rädd för att
brista ut i tårar.
Stirrande ögon borrar sönder mig
och frågar:
- Varför gråter du?

Hon är inte här.