Jag går på sparlågan,
följer
rälsen över dina
tänder,
fastnar nästan
i
spåren
då ingen matar min
ugn
med

hudfragment.

Röken
väller
upp som en
kärnkrafts-
explosion,

tjock, men du
kvävs inte,
inte än.

Den är där
för att
sippra in
i
dig,

fräta
sönder,

få dig att andas genom tyg,

en tyst mörderska,
en
katt som lurar
på
sitt offer,

som slår till
då du
minst
anar det.

Och när syrebristen

färgat dina läppar blå,
ska jag
skala av
tillräckligt

utav din

hud,
för att jag ska
kunna

överleva

vintern.