Satt ute en stund i går kväll. Helt ensam under stjärnorna. Man kunde se att molnen, fast de var mörka, hur de lekfullt försökte gömma stjärnorna.

Jag försökte söka kraft i nymånens bleka ansikte, och för en liten stund så kände jag hur jag drog efter andan och själen fylldes av kärlek. De mörka molnen skingrades och Gudinnan gjorde mig sällskap.

Vi satt tysta och stilla bredvid varandra som två mörka skuggor. Vi satt där hela natten, fram till skymning, då våra skuggor flöt samman och blev till en kosmisk förening. Skuggorna suddades ut, och när morgonen nalkades syndes längre ingenting.