I natt drömde jag att jag var gravid igen. Jag bar mitt barn med stolthet och lycka och förväntan, blandat med en liten gnutta ångest över allt som kan gå fel på vägen. I drömmen såg jag ner på min mage, inte särskilt stor men jag kände hur huden stramade ändå. Och jag såg inga hinder. Jag var stark, jag kunde klara allt jag tog mig för. Besvikelsen när jag vaknade var stor, jag ville helst av allt somna om men klockan fortsatte att ringa. Drömmen var borta och graviditeten med den.
I dag har jag känt mig ur balans och lite "off", jag kan ha sagt konstiga saker och inbillat mig säkert både det ena och det andra. Det har varit en svår dag att ta sig igenom, och stundvis lite kämpigt att le, fast jag egentligen är en person som drar på smilbanden nästan jämt. Jag vill se drömmen som en tecken på att det kommer finnas en sådan stund för mig också i framtiden, eller kanske som ett tecken på förlåtelse. Eller så inbillar jag mig, kanske var det en dröm för att kompensera att det aldrig kommer bli verklighet. För det händer ju också.

Hur det nu än är så har ett kapitel i mitt liv tagit slut. Du som skulle finnas finns inte, mina armar är tomma och inget vilar där i ditt ställe. Det är svårt att smälta, med tanke på att ett år snart har gått sen den dag du blev till. Jag kan inte ta på dig och jag avskyr det.