Jag befinner mig i badkaret och försöker spola av stickningarna. Andningen är stötvis plötslig och överrumplande, jag tänker. Skallen är full av likformiga tankar: om jag uthärdar den här dagen med att föreställa mig en belöning i form av två flaskor Guinness och två sexor Jameson på Peppar klockan 23.00 och så inställer jag belöningen i sista stund - då kan det gå med en dag i taget. Men tänk om jag går in, sätter mig ner och plötsligt redan har beställt: då kan jag inte backa. Det känns tungt att sträcka mig efter badhandduken, stönar då jag lirkar den av kroken, säger högt för mig själv att de flesta svåra olyckorna i hemmet sker i badrummet. Noterar även utan vidare att det är långt enklare att föreställa mig en plomberad dag med sprit. Än en blank vecka utan.

Satt i ett äventyrsbad igår, simmade inte, men satt som paralyserad i vattnet och försökte drömma mig bort från de ekande kakelljuden och de framrusande barnskriken (det gick ändå inte att skölja bort svetten). Tänk om jag kunde få vara lite lagom berusad, tänkte jag medan jag tyst formade orden. Då skulle jag kunna vara min egen ljuddirigent; i min bubbla skulle jag själv laborera med ljudnivåer och skalor. Jag skulle lägga armen rak över bubbelpoolskanten och smygstirra på mammorna; fixera mig vid deras glipor och linjer, leta svart könshår vid linningen och njuta bröstvårtor.

Efter det skulle jag vandra smånätt och halvt nynnande till mitt låsta skåp, slippa frysa och slippa vara ängslig för att plötsligt halka, eller bli definierad som slapp; promenera efter en gammal sirapsflaska och vända tillbaka in mot duscharna och bastun; och där i bastun skulle jag fylla på brännvin ur min vita plastflaska, och jag skulle ha vetat bestämt vad jag gjorde, för ingen skulle orkat engagera sig så pass att de anmälde mig till badvakterna. Dessutom skulle jag med min stegrande rättframma glättighet få de andra i bastun att trivas. Om inte annat så i en förbrödrande skepsis mot mig.