Det fanns en tid i livet jag promenerade med djupa sår. Kastade mig själv i djupt vatten och skrek efter hjälp. Men blev aldrig hörd. Det var otäckt och lika kallt som vinterns kallaste snöstorm. Jag stod själv med ett enkelt hjärta, som bara kunde slå några slag men inte förstå.

ett vanligt stöd var något som jag behövde. Men ord om min verklighet var för skamlig att berätta. Jag hade tittat mig i en spegel allt för många gånger och aldrig stått rakryggad. Jag skämdes för mig själv, hade inte ett enda enkelt ord i bakfickan som kunde beskriva mig. Jag vågade inte...