Det var en sen kväll i mitten av veckan. Jag gick av bussen med den känslan jag alltid brukade ha, flera ögon som förföljde efter mig. Jag var vaksam som alltid och kände en bit av rädsla när jag gick på den snabbaste och mycket trånga väg jag kunde ta hem. Det var mörkt som det brukar vara på höstkvällarna. Men idag kände jag ingen blåst mot mitt ansikte. Men inuti frös jag som den kallaste vinterstormen jag mött på.

Jag kände på mig att något skulle inträffa, magkänslan skrek efter något. Jag gick med vanliga steg på en trottoar och stirrade bara rakt fram. Jag såg någon eller något ju längre fram jag kom och märkte att det var människa som stod med blicken rakt mot mig med en bestämd blick.

Ju längre jag kom fram desto närmare kom jag honom. Men när jag 20 meter fram började närma mig personen som stod och tittade på mig. Såg jag hur han började vända sig om och gå mot en annan riktning. In mot en annan del av kvarteret. Bort ifrån mig. Jag kände en lättnad och kunde ta ett andetag.

Jag försökte förgäves att leta efter honom medan jag fortsatte vägen hem. Dock var det inte slut där.

När jag börjar närma mig korsningen dit jag vänder åt höger för att komma till mitt hem. Ser jag 7-8 ungdomar som möter mig på vägen. Jag känner hur hela min kropp fryser till is och en av killarna ropar mitt namn. Jag blir osäker och tveksam om vad jag ska säga. Samtidigt får ut en obekväm hälsning tillbaka.

En av killarna kommer fram och hälsar på mig med en kraftfull handskakning, jag står helt still och hälsar tillbaka. En annan kille från gänget utmärker sig som ledaren i gruppen och kastar ut ord om att jag inte längre syns till i området och vill veta vad jag gör nu för tiden. Jag är fortfarande osäker men får ut flera meningar om min vardag.

Han tittar på mig med en konstig blick som gör mig rädd. Så otagbar för att få information om vilket hans nästa steg är. Hans ögon är röda och mina är sedan länge ner klistrade med blicken neråt när jag pratar.

Han frågar om mitt nummer och skrattar. Han vill att vi ska umgås och höra av sig. Jag vet med den kalla förfrågningen vill jag inte ge ut den. Men i stunden förser jag mig med rädslan att inte tacka nej, när hans gäng står runt mig.

Han ställer sig med sin mobil bredvid mig och väntar på att jag skall säga numret. Mitt stora misstag jag gör nu är fel. Jag ger han fel nummer och säger adjö. Jag vet att han ändå kommer få reda på att jag har gett fel nummer men jag bryr mig inte om att vända tillbaka.

Jag promenerar hem livrädd om konsekvenserna efter min dumma handling. Står sedan i öppningen bakom min ytterdörr och tar av mig min väska med träningskläder. ''Vad gör jag nu?''