Jag snubblar mig fram genom ett liv jag inte valde
Jag tänker efter hur jag vill leva, hur det skulle kunna se ut, så jag fick må bra.
Men jag finner inga svar.
Jag valde inte att leva,
jag valde inte att finnas här på denna jord.
Jag ser ljus långt fram i min framtid.
av denna envishet, så låter jag tiden gå så jag får se dom.
För att kanske få känna mig hel och glad?
Var gång jag har mött ljusen så känns de bra för en stund.
Men det slocknar lika fort som dom kommer. Men då ser jag ett ljus längre fram igen.
Kanske, kanske denna gång ska jag få vandra genom livet utan denna klump i mitt bröst.
Detta liv valde jag inte! Så varför är min envishet så stor att fortsätta leva? När aldrig något känns bra en längre tid...