- Ser du nåt? frågade han henne där de låg längst ut på bryggan och stirrade upp i sommarnatten.
- Jag vet inte... svarade hon tveksamt.
- Jo! Klart du gör! sa han entusiastiskt och lyfte handen för att peka.
- Där har du till exempel Karlavagnen. Den är nästan alltid lätt att hitta.
- Hmm... Jo! Jag ser den! sa hon, och han kunde höra hur hon log utan att se på henne.
- Ser du nåt mer då? frågade han sen.
- Haha, förlåt, men jag är verkligen fantastiskt dålig på stjärnbilder.
- Det gör inget, sa han, du kan berätta vad du ser oberoende av vilka stjärnbilder som finns! Skapa dina egna stjärnbilder, så ska jag tala om för dig vad de betyder!
- Jaså du, du kan tyda stjärnorna du? fnissade hon och stötte till honom i sidan med armbågen.
- Jajamen! Jag är en man med många talanger! Kom igen, try me.
Hon suckade och log.
- Okej. Fine. Jag ser...åh, jag vet inte...
- Jo! Fortsätt!
- Jag ser... Det där ser nästan ut som ett träd..?
- Aha! Ett träd! Inte vilket träd som helst ska jag tala om för dig! Det är en palm.
- En palm?
- Ja, en palm! Palmen som du och jag ska ligga under på vår semester nästa sommar.
- Men hjärtat, nästa sommar, det är bara ett år... Ingen vet hur jag kommer må då, sa hon försiktigt utan att riktigt våga se på honom. Han tog hennes hand.
- Du. Du kommer må bra. De ska ju ta tag i det här nu. Efter operationen nästa vecka börjar de med strålbehandlingen, och sen är det så gott som klart. Visst, du kommer må lite dåligt och så ett tag, men det går ju över. De fixar sånt här varje dag, det är inte alls lika farligt som det var för... jag vet inte... fem år sen!
- Jag är rädd, sa hon och vände ansiktet mot honom.
- Jag vet, sa han, och kände hur känslan av förtvivlan kom krypandes. Den som han var så noga med att inte låta komma fram. Han harklade sig.
- Okej. Ett träd, en palm, alltså. Mer då, vad ser du?
- Men jag vet inte om...
- Jo, en till, snälla!
Hon log och skakade på huvudet, suckade igen.
- Okej. Jag ser... en liten hydda!
- Se där ja, en hydda! Ja, man skulle ju kunna tro att det har att göra med vår semester, men så är det inte! Nej, det är i själva verket vår framtida bostad, vårt hus!
- Vårt hus? En hydda? Ska vi bo i en hydda?
Hon skrattade åt honom, och han kunde inte annat än att skratta han med. Det gick inte att göra annat när hennes söta skratt bubblade fram ur hennes söta hals.
- Haha, nej, du måste ju använda lite fantasi! Det är vårt framtida hus, det vi ska bo i när vi bildar familj! Så fort du är frisk ska vi gifta oss, sen köper vi vårt drömhus och börjar göra barn!
- Men du...
- Nej, inga men! Du har redan sagt ja, så det är så det blir.
- Älskling, det var ju innan...
- Men ingenting har förändrats. Jag älskar dig, du älskar mig, och vi ska alltid vara tillsammans. Okej?
Det bildades glittrande tårar i hennes ögon, men hon log. Hon nästan viskade:
- Åh vad jag älskar dig.

Han snörvlade högljutt och torkade desperat sina kinder, till ingen nytta. Hela hans ansikte var vått av tårar. Ensamheten och tomheten hade nog aldrig tidigare varit så påtaglig. Han satte sig upp och såg ut över den mörka, tysta sjön. Inte en krusning. Han såg ingenting, absolut ingenting. Han reste sig och sparkade ner en sten i vattnet. Delvis i frustration, delvis i desperation. Men mest bara för att den låg där. Han började gå, tungt och långsamt, nästan tveksamt. Han vände sig om. Kvar på bryggan fanns inget annat än minnen och drömmar som aldrig blev av.