Tystnaden ekar i hela rummet,
läpparna darrar som asplöv
och snart rinner tårarna ner
utan att en enda människa ser,
de ser inte hur mina sår blöder,
hur mitt liv har gått utför,
jag önskar någon kunde plåstra om mig,
säga att jag blir okej

Jag är här alldeles ensam,
den enda som gör mig sällskap är ensamheten,
det är den enda jag kan hålla i hand,
jag är rädd för att vi sakta går mot slutet,
jag tror att jag snart inte klarar mer,
jag orkar inte ens längre försöka le,
ensamheten äter upp mig inifrån och snart
så finns det kanske inte längre någonting kvar
mer än tomma ord från ingen alls,
löften om att finnas där
men då undrar jag när då och i vilken jävla värld?