När jag står här då inser jag hur ensam jag egentligen är,
hur sårad jag känner mig,
ni frågar aldrig hur jag mår,
ni blev inte ens glada när jag sa att jag snart mitt körkort kommer få,
jag vet inte om ni har någon tro på mig,
varför ni stänger mig ute det kan jag faktiskt inte förstå,
ni delar aldrig med er av någonting,
hur tror ni att det får mig att må?

Jag känner mig bara i vägen, som om ingen vill vara med mig,
så fort någon annan har gjort något bra får de applåder
och alla förklarar hur stolta de är,
men vad händer när det är jag som gjort något bra?
jag får inte ens en blick som uppmuntrar,
det är som om ni inte kan glädjas åt mina framsteg,
ni är alltid så kalla och jag kan inte läsa av er

Ni skulle bara veta hur stark jag är,
hur jag har gråtit och sagt att jag inte vill mer,
hur jag har rest mig upp från djupaste botten
hur jag har klarat av att låta bli rakbladen
fast de legat precis bredvid,
och hur jag nu står här med ny energi och en kraft som aldrig förr,
hur jag är redo att ta emot livet med öppna armar

Jag förstår inte vad som är fel,
varför ni aldrig ser mig,
jag känner mig inte ens som en del av er,
jag känner mig utanför och utfryst
och ändå ska ni vara min familj