Jag hämtades med forsbåt nere vid båthuset i Övre Soppero för färd uppströms efter älven till Alamuotka. Mitt i älven mötte vi en fyrkantig plåtbåt med två samer och en älg. Det tog en stund, ögonen och hjärnan var inte riktigt sams, innan jag fattade vad det var jag såg. Vi, i vår båt, lyfte händerna till hälsning, de två samerna reagerade inte, eller ja, de tittade stumt på oss. Efter att bagaget burits upp till stugan, och jag bytt om till raggsockor och långkalsonger, bjöds det på varm sås av tegelsopp och kall sås av mjälla ljusröda romkulor, stora som lingon. På vad man hällde såserna kan jag inte säga, det har jag lovat, med ett allvar som inte går att beskrivas.

Ordföranden för det kommunistiska kooperativet i San Pedro de Garfanheira hade med sina brunt dieseloljiga, eller vad det nu var, händer tryckt in vitlöksklyftor närapå överallt i lammsteken som han sedan serverade direkt på bordet intill ett fruktfat på en diameter. Tidigare på dagen, då han ymnigt förevisade mig sina ägor, ja, han betedde sig som att det var hans, pissade han gående utan att för ett ögonblick avbryta sig. Jag hörde bara att det började strila och kunde naturligtvis inte låta bli att snegla, eftersom solen sken och himmelen var klarblå. Många karlar, som han, huggna ur ett stycke, burdusa, moltigande eller rusigt pratande, skitiga karlar, har jag vandrat intill, eller snett bakom, men aldrig en som pissat så som han.

På ett berg ovanför Pelekas by hade man skrivit med vit krita ner maten på en griffeltavla: kalv, gris, lamm, biff. Den strandsatta schweiziskan som jobbade där, eller inte, hon sa att hon var artist, vad nu det betyder, kom ut på backen och tände de meterlånga ljusen, till klirret av tre fyra immiga Amstel mellan sina fingrar och till skrapet från cikadorna eller syrsorna eller gräshopporna. I Stockholm har jag aldrig ätit så god grekisk mat, och gudarna ska veta att jag försökt, en gång per år ungefär, på samma restaurang på Söder.

När jag var liten lärde jag mig med yvig aptit äta och ljudligt surpla både kall och varm skivad rentunga och renbuljong; mammas spelkulesmå ekvilibristiskt trillade renköttbullar och renskaven som pappa skar (den enda gången han klev in i köket, han lär inte ens ha kunnat skala potatisen); mommos vardagsbröd, mammas vardagsbröd och faster Signes vardagsbröd bakat på rensade slattar från kylen; bottensatser av urkramade tetrapak långfil, filmjölk, kärnmjölk, mjölk. Det var gott och rikligt och jag blev, trots de nära vuxnas bekymmer kring min magra figur, alldeles mätt.

I minst fyra år tog jag tåget ner till Via Trentino 161, och åkte alltid därifrån djupt in i magen olycklig, inte för att jag saknade henne, hon jag hade kär, Marina Degaspieri sjutton-tjugoett år, utan för att jag i djupet av min vanförda själ visste att hon inte brydde sig om mig. På tredje året hade mamman till hennes kusin, Luize Degaspieri, som bodde i andra halvan av huset, i den delen var man gav mig logi, tagit dit en tolk, en satt man med tjock grå mustasch, en vän som hon sa, vilken behärskade en något mindre knapphändig tyska än de övriga. Via tolken, ville mamman veta vad jag gjorde där, varför jag återvände, då jag ju inte verkade bry mig om att lära mig italienska. Jag kunde inte svara och efteråt åt vi en grön flirtkulestor och rund och mjäll gnocci som jag aldrig någonsin har ätit mer än denna enda gång och som jag aldrig kommer att få äta igen. Vi hade det mycket trevligt, skrattade och glömde av oss.

Rektorn för överförmyndarämbetet hade bjudit sin äldste sons flickvän med familj på ripa, hemma på Sandstensberget, och sonen, raggaren, som egentligen inte var hans son, utan en adopterad från ett barnhem i Stockholm, och som han i själva verket inte så särskilt ville ha haft, om han tänkte efter, teg sig olyckligt mumlande genom hela måltiden. Jag var där i egenskap av medlem i den ditbjudna familjen så jag kunde på plats själv se hur lite jag kände igen av den annars så snabbtänkte unge mannen med de annars så pigga ögonen, och man kunde utan vidare skära med kniven i den pressade atmosfären, vilket aldrig för ett ögonblick förtog smaken från det svartblanka ripbröstet. Jag var fjorton år och på den tiden förväntade man sig inget från en sådan ung människa, varken ett aktivt lyssnande eller någon som helst leverans av anekdoter, därför kunde jag ägna mig helt åt ätandet. Den ripan... ja, ripa i största allmänhet är så obeskrivligt gott (någon mer ripa har jag underligt nog aldrig ätit), att det inte är någon mening att alls prata vidare om det.

Under den snabbt mikrougnsuppvärma ytan som jag nästan brände mig på var maten iskall, verkligen iskall med små kristaller här och var i pastan. Restaurangen låg i hörnet Kammakargatan/Sveavägen, till vänster om entréen till ABF-huset och det var min födelsedag. Efteråt tog det en lång stund innan jag var hemma, fast jag bara bodde ett par kvarter bort, för det var en sådan där dag då jag inte ville gå hem, då jag inte ville se min långa skugga på tapeten. Jag ställde mig i kö till Ny Gemenskaps nattlogi, men fick nej.

En enda gång i livet har jag lämnat mat. Det var i Budapest, innan muren fallit, på en restaurang med tunga dammiga röda draperier över väggarna, vanliga köksstolar i brunbetsat trä till de stora borden där ett dussin gäster kunde få plats: Det var en stor lokal, ljuset var matt och kyparen aggressivt ointresserad, troligen alkoholiserad att döma av kroppslukten och rörelseschemat. Jag satt där ensam och jag stack mig på svinborst.

*

Och då har jag ändå inte, ännu, nämnt den hovtångsflådda aborren på Terassen, eller den ost-stekta Cornedbeefen i Vuondisjärvi, eller Annes blåstekta smörsopp till lingonen i Pältsa, och mammas blåbärspaj, och pappas klimp, eller blodplättarna med blåbärssylt i Skaulo och Margit Nilimaas blodpalt eller den fantastiska begravningsmaten, och de flera timmarnas ätande av allt möjligt (vetebullar, kaffe, norska läfflor, kokt sik, filmjölk, kaffe, souvas, läskeblask, mandelpotatis, mandelkubbar, kaffe med kaffeost, glass, hjortron, våfflor...i den ordningen) i köket i Kuttainen, eller siken i Karesuando, älgen i Karesuando, torsklevern i Karesuando...