Jag går runt i min lilla lägenhet mellan den fönsterlösa köksvrån, öppnar en kattmatsburk och tänker att det är väl förjävligt vad det luktar om maten deras, och sedan till toaletten, lyfter med fingrarna varsamt de hopsamlade klimparna av kattpiss och för dem till en påse, och innan jag landar med en mjuk suck mot sängen öppnar jag fönstret och sträcker mig på tå ut efter kyrkspirorna, men det är ändå en beige betongvägg jag ser mest av. Jag känner mig ensammare än innan du fanns, men nu finns du i alla fall även om du inte är här och jag inte vet om du kommer tillbaka, tänker jag en smula tröstad.

Jag stirrar i taket och lyssnar till ljuden ifrån skrikande bildäck och bakgårdens tomkluckande duvor; och en ambulans, en polisbil eller brandbil tjuter några kvarter bort, och jag tänker att jag aldrig skulle lära mig vilken siren som kommer ur vad, och jag undrar varför jag inte skulle kunna det, då telefonen ringer. Det är en kvinna. Hon är lite hes och talar engelska med brytning och säger att hon sitter på ett hotellrum i Sundbyberg och har tråkigt, bläddrar på måfå i en telefonkatalog, sitter under en ful grön palm. Jaha, säger jag och hon pratar och jag gissar att hon är italienska och hon berättar att hon är en ingenjör från norra Italien och att hon befinner sig på konferens med företaget hon arbetar i. Hon undrar hur gammal jag är och vad jag gör just nu och sedan frågar hon om hon kunde komma hem till mig. Nu, frågar jag. Ja, nu, svarar hon.

Jag tar på mig min kavaj och ställer mig vid Barnhusbron och det dröjer inte mer än fem minuter förrän hon kliver ur en taxi: hon glider med ena skinkan före den andra, och stänger dörren långsamt. Det droppar lite lätt från en askgrå himmel och jag ser hur hon vickar lite på höfterna när hon vandrar över trottoarkanten, jag ger mig inte direkt till känna eftersom jag vill kunna studera henne lite, kanske välja att inte kliva fram från husfasaden och cykelställena där jag ställt mig, kanske gå tillbaka om en stund och fortsätta ligga ensam på sängen och stirra i taket, på sprickorna i färgen. Och hon har tajta svarta jeans om sin ända; och hon rör sig i röda långa, plastiga och skrynkliga stövlar med klack och jag ser att hon vet hur man gör. Hon slänger med ena handen svart hår över axeln och hon har en röd kort skinnjacka. Hon är tomhänt och hennes händer vrickar sig vid höfterna när hon går. Jag kliver fram och hon förstår genast att det är jag, nu ser jag att hon har målat hallonröda läppar, vi tar i hand och jag säger ett enfaldigt hej här bor jag. Vi säger ingenting till varandra medan vi åker upp i hissen, det är bäst så tycker jag, hon ser ut att studera mitt ansikte och jag ser henne först i hissens spegel och sedan fäller jag ögonen direkt på henne. Hon ler plötsligt snabbt och det är ett kort leende, jag ler av mig själv.

Vill du ha en kopp kaffe, frågar jag henne, och hon säger ja tack och kränger sina fötter ur stövlarna, den ena efter den andra, jag står och tittar en stund innan jag försvinner ut till köksvrån. Jag hinner se innan hon drar ner jeansbenen igen att hon bär på ett par tunna vita rena långstrumpor. Med två blå kaffekoppar i händerna sätter jag mig på sängkanten, hon har redan satt sig i en stol vid sängen. När jag sträcker fram koppen så tar hon emot och stryker samtidigt med några fingrar över mina knogar. Hon ler igen, för andra gången, sådär hastigt och kort. Och jag ser nu att hennes ögon är nästan kolsvarta. Vi sitter tysta och jag hör bara hur ljudet av vått kaffe möter blöta läppar.

Efter att vi suttit en stund och jag mest lyssnat på det hon gör med sin mun och jag sett hennes svarta ögon titta på mig, så frågar jag om hon vill ha något mer och hon svarar nej tack. Min katt Beatrice kommer fram från ingenstans och stryker sig en kort stund mot min främmande besökares vad, först med hela kroppen och sedan med huvudet som borrande mot hennes nu vippande fot, roterande hela huvudet och nu framljuder ett malande ur katten som strömmar ut i hela rummet. Hon mumlar något ohörbart på italienska och katten försvinner in i dunkla hörnet, lägger sig tillrätta på en filt och klipper med ögonen.

Min oväntade besökare ställer ifrån sig koppen, böjer sig ner och drar upp jeansbenen, tittar allvarligt upp på mig och börjar sedan långsamt dra av sig strumporna, först den ena och så lägger hon det andra benet över den nakna vaden och börjar rulla av sig den andra strumpan, hon flyttar upp benet till knäet. Nu tittar hon på mig oavbrutet, medan jag följer hennes rörelser. Hennes vita hud skiner sakta fram, och hon håller ena vaden över knäet så att muskeln sakta plattas ut. Jag knäpper upp min skjorta. Hon reser sig från stolen och tar av sig sina jeans, kränger dem över höfterna och halar ner dem över låren, trosorna håller på att följa med men hon håller kvar dem med ena handen, de är svarta och har små fransar i kanten. Hon sätter sig igen och jag ser, tittar, jag tittar in i hennes öppna svarta ögon och hon ler. Jag ler och tar snabbt av mig mina jeans. Nu sitter vi där mittemot varandra, hon på en stol och jag på sängkanten och jag tar av mig mina strumpor och för fram min fot mot hennes fot, jag skrattar till, hon sätter sig med benen i kors och sträcker fram sin fot som hon nu vaggar på. Jag tittar på hennes ena lår som ändrar form då det läggs ovanpå det andra, och ja, jag vill dit in, emellan, och jag tänker på dig och att jag har dig men att det är inte så säkert. Jag försöker känna efter om hon doftar.

*

Så nu sitter vi mittemot varandra, hon på en stol och jag på sängkanten, hon i svarta trosor och grön kofta, jag i vita kalsonger. Katten sover på sin filt i hörnet och det doftar fortfarande av kaffet vi just druckit och hon spretar med tårna och försöker med hjälp av det ben som det andra vilar på gunga foten fram mot mina tår som sträcker sig alltmer mot henne. Taklampan lyser fram ett badande ljus, som satt vi i konturlös kupa i vått pulserande flöde, och jag reser mig snabbt för att släcka, men hon spärrar vägen för mig genom att ställa sig rakt framför mig, jag hör hur hennes fötter kippar mot plastmattan och märker plötsligt att hon är mer än en skalle kortare än jag. Hon står alldeles intill och hon är varm, och kuken reser sig, den puttar på henne vid koftans kant. Jag låter henne falla mot mig och drar in hela hennes doft, lägger handflatan mot hennes huvud, kupar det om, och drar med fingrarna i hennes hårstrån, virar dem runt. Jag står stilla och lyssnar till hennes andetag, och känner rörelsen från hennes bröstkorg; mina händer glider ner från huvudet och in under hennes tröjor som jag lyfter av. Hennes bröstvårtor rör vid mig nu och jag lägger händerna om hennes ända, utanpå trosorna. Vi står så och griper nu med läpparna efter varandras munnar.

Vi ligger i mörkret under täcket och hon säger att hon inte vill att jag ska stoppa in fingrarna i henne, hon är så känslig där, hon vill att jag istället ska slicka henne. Jag hasar mig ner för henne och drar med händerna på insidan av hennes lår och lägger mig med ansiktet mot hennes fitta, jag lapar henne som jag sett katten slicka sig själv, och ljudet av henne börjar snurra runt i rummet, i spolformad gasliknande skepnad, och jag tycker det är lite synd att hon smakar parfym. Jag kryper upp till henne igen, tittar på hennes ansikte, som nu fått en rodnad och en hjärtformad lyster. Som du. Som du min älskade, och jag kysser henne.

Min kuk värker och vill komma in i henne, nu, men jag törs inte gå ut och handla kondomer, hon kanske är borta när jag kommer tillbaka, jag tittar snabbt på väckarklockan och ser att den är två och de enda som har öppet är bensinmacken vid Norra Bantorget, och förresten så kommer bubblan vi befinner oss i då säkert att spricka; man kommer kunna se dammet runt telefonen igen, och katten vaknar nog och kräver sitt igen i ett envetet jamande, så jag lägger istället ner mitt ansikte mot hennes mun, kysser mig våt, vårdar min dröm, ser på hennes fuktiga ansikte och undrar om hon drömmer samma.

***

Hon hade lämnat det sinnesförlamande seminariet och kollegorna och jobbet och Italien, och nu låg hon här naken bredvid honom, en lång blond man mitt i Stockholm, som hon hade bläddrat sig fram till via telefonkatalogen i hotellets reception. En turligt nog villig och ledig man som strök hennes ansikte varmt, som fick hennes ansikte att sträcka sig mot hans händer utan att hon lyfte huvudet från kudden. Han fick det, för det här var en snäll man det kände hon, han hade kanske fått det ändå men nu var hon glad över att han var en sådan och inte en smutsig eller skrytsam man, och hon var överraskande trygg i detta främmande hem, i doften av kaffet de just druckit och i ljudet från en sovande katt och i en stad som nästan inte alls lät som hennes; hemma i hennes stad hade hon lämnat kvar de plötsliga människoskriken och de där abrupta tjuten från bilarna som tog de alltför tvära kurvorna, och där pågick just i detta absoluta nu ett ständigt mullrande från motorcyklarna som körde rakt på duvorna så att de flög upp i luften eller bara dog. Hon ville inte ha honom med fingrarna dit ner, alltså ner till fittan, inte Italien, och ja det ville hon, men inte nu, inte till Italien alls, till fittan, det gjorde ont, han visste inte hur han skulle röra vid henne, ännu. Det var så gott att ligga i den här drömmen, i den tysta monologen av enkla ting, mellan hans goda smeksamma handflator, och nu var hon så tacksam att hon tackade ja till chefens erbjudande som hon länge tvekade till eftersom hon fått för sig att Sverige var ett outhärdligt ledsamt land, nästan som DDR och att alla män var upptagna sedan länge, och nu låg hon still som pudret på en slät bulle och lät den där hårda knuten i magen sakta lösas upp och förvandlas till vågor av framvällande lust, medan oroshugget i pannan sakta försvann och hon kände sig så nära, i sig, med honom den här långe blonde svensken. Med tungan fick han gärna, ja, gunga med, ned, mot, fittan och vidare djupt in i glömskans sjö.