Knastret från revbenet när det än en gång gav vika, var som gruset från vinterns ishalka. Smärtan högg till och virade sig kring den plågade bröstkorgen som en halsduk någon knutit för hårt den där vintern. Lungorna ville inte spännas ut, det tog emot. Ett andetag blev bara ett halvt. Ett halvt fick vara nog.

Han stapplade framåt, nedtryckt av en motvind som inte fanns. Den stormade kargt och levde runt i hans köldskadade inre. Det var ännu bara höst, kallare skulle det bli. Istället för att dra tröjan tätare runt det ofrivilliga kramandet lättade han upp i hopp om befrielse. Den krispiga morgonluften smög sig in och omfamnade hans liv med en sådan bestämdhet att han ryggade tillbaka. Hur kunde det ha gått så här långt?

Han mindes att han varit lycklig, men kunde inte längre förnimma hur det kändes. Allt var bedövat. Bedrövliga förlamning som höll vakt och argt motade bort det som en gång varit fint. Apatin verkade ha segrat, viljan hade kapitulerat. Ett tomt värkande skal, var det enda som fanns kvar. Inte ens intakt hade de låtit det få vara. Revbenet var mer än ett trasigt ben, det var symbolik för en trasig själ. Det hade de sannerligen sett till. De kunde smaka segervittring den där septembermorgonen, och andades belåtet in den jordiga doften, fylld av förmultning. Vem skulle vilja ha honom nu!