Blicken flackade trött. Var noga med att inte låta den stanna för länge på samma plats, lät ingen fånga den. Hans persona skrek ordlöst: -ge er av, lämna mig ifred, det finns inget kvar till er!

Ansiktsdragen var inte längre fulla av liv. Nu fanns bara skrattrynkor kvar som ett bevis på att förut hade allt varit annorlunda. Förut, det är så vagt tänkte hon. Tidsrymden det spände över var för stor, var det igår eller för ett år sedan. Hon trivdes i den imperfekta världen, där hans skrattrynkor dansat sig varma. Nu hördes endast takten av hans utmatta.de andetag medan han försökte slicka sina sår i en ensamhet ingen fick närma sig.

Han hade tappat bort sig längs vägen, nu vilse i en bottenlös skärseld han innan inte förstått sig på, eller vad den stod för. Ett letande efter fotfäste i den sjunklera inombords som kopplat grepp kring hans anklar, väl medveten om att han snart var bortom all räddning.

Känslan kittlade skönt samtidigt som den fasade, samvetet sved över den allt mer lockande längtan att bara låta evigheten ta honom, svälja honom hel. Smakade på bekännelsen mot tungan och svalde sakta ner den för att upplösas av magsyran. Ingen skulle någonsin veta, ingen skulle försöka förstå. Han skulle försvinna i sitt mörker när alla sov. Det var ändå bara hon som skulle minnas.. hur han log, när de var två.