Ingen vill riktigt höra vad jag har att säga.
Min hjälp verkar inte behövas.
Tror ingen skulle sakna mig om jag lämnade rummet.

Jag äger ingen stark röst.
Det är bättre att jag inte försöker säga något.
Hur ska jag finna en vän när jag inte kan öppna mig för dem?

Det bleka ljuset från skärmen är det enda sättet att hitta någon som hör mig, även om för en liten stund. Även om jag aldrig kommer träffa den som hör mig.

Jag kan inte prata eller bete mig normalt som andra.
Detta får mig känna instängd i min egna kropp, aldrig kunna bringa fram budskapen som är nära mitt fängelse, aldrig kunna bringa fram de rätta orden.

Den här texten är det enda sätt att kunna säga hur jag mår, som du nu ser på ett skärm med blekt ljus, som sedan kommer glömmas bort bland många andra

Men det är okej, för nu har du hört mig.

Även om det var för en liten stund.