Tåget har lämnat perrongen, jag hann inte åka med.
Utan sömn kan man inte vakna till en ny dag,
allt går i cirklar. Tunga ögonlock och en svag kropp.
Det kanske inte är meningen att vi ska sova när det är som vackrast.
Men det vackra rinner genom mina händer.

Jag springer i regnet, utan någon destination i sikte.
Kvistar slår mig i ansiktet, river upp mina knän.
Vad ska man konsumera, om inte luft?
Ensamhet, som river sönder.
Jag talar inget språk. Tystnad.
Jag är i mörkret, utan luft i lungorna.

Dagsljuset svider, sluter ögonen.
Springer. Utan destination.
För en sekund, tror jag att jag flyger.
Verkligheten slänger mig mot marken.
Jord blandas med blod.
Doften, en gammal vän.

Jag drar mig upp, lutar ryggen mot ett träd.
Vad skulle man ta sig till om man inte hade
ett träd att luta sig emot när man är trött?

Ögonlocken sluts, tåget lämnar perrongen.
Och denna gång åker jag med.