Det var länge sedan jag grät,
det var ännu längre sedan jag var rädd
för att gå och lägga mig.
När jag tillslut sover förstår jag var all gråt har tagit vägen;
den har fryst,
till små maskingevärskulor,
såna som arga korkade människor använder,
som jag lekte att jag var när jag var liten.
Penetrerad av mina egna skott vaknar jag med sår överallt,
en del blöder fortfarande,
andra har koagulerat.
Vissa har levrat sig för mycket,
så att blodproppar växt fram
och hindrar allting från att flöda,
hindrar mig ifrån att kunna leva.