"Jag vet inte vad jag ska säga".

Jag hade just uttalat att jag älskade henne, och nu gav hon mig en förvirrad blick genom texten som brände upp från skärmen jag höll i min högra hand.

Det är snart ett år sen våra första kyssar på övervåningen ovan på borden, nere i källaren i klädlådorna och de sista famlande vid utgången.
Hon skulle åka till Serbien dagen efter och det skulle dröja dagar till dess vi skulle ses igen.

Det glödde då och det bränner nu om den första famn jag virvlade mig in i.

Nu är det hans hud lågorna flammar under de sken av lampan ovanför sängen ger. Om igen försöker jag rista in i halspulsådern hur glad jag egentligen är för er skull, att du tillslut fann någon, men det rinner alltid ut som bläcket ifrån mina pennor.

"Jag vet inte vad jag ska säga"
brände orden på skärmen.
Det vet inte jag heller.
Känslorna gråter och tankarna kommer bara med regn.
Avsked gör ont men nu gör möten det mer.