Följande är ett FÖRSÖK till att förstå ett starkt
känslomässigt fenomen som jag vill tro handlar om
att på ett till synes upp-och-nervänt sätt,
skydda det goda från ens egna ondske-attacker.

Jag använder orden "gott" och "ont" på ett icke-
sofistikerat sätt. Som självklara begrepp i en
självklar, känslomässig verklighet. Det finns det
som är gott och främjar liv.... "Eros" eller
den libidinösa kraften....och det finns ondska
..."Thanatos" eller den dödande kraften.

Man kanske skulle kunna säga liv och död men
DÖD som motsats till LIV är definitivt och menar jag,
går inte att säga något om. Den dödande kraften
däremot, Thanatos, existerar under livets gång
och strävar mot "utsläckning"...men ÄR inte
detsamma som död.

All kraft, energi, har en riktning och Thanatos
riktar sig alltså mot döden men ÄR inte detsamma.
Döden har ingen energi. Döden är
frånvaro av energi. Thanatos är späckfylld av
energi.

Libido VILL liv. Liv är liv.

Fenomenet jag har i åtanke är följande. En människa
vet intellektuellt vad som är bäst för henne att göra
men gör det inte. Däremot kan hon med stor iver
och energi berätta för andra hur de ska göra just
på det sättet för att saker och ting ska utfalla på
bästa möjliga vis.

Ett simpelt men klargörande exempel. Person A
röker och vet den borde sluta men gör det inte. Den
säger åt person B "att jag kan inte sluta men du ska
aldrig börja röka".

Ett annat exempel. Person A har svårt att lösa
sina vardagliga problem...t ex med renhållning
och att hålla reda på saker och ting. Däremot
vet A HUR den skulle få det att fungera bättre
och är ytterst frikostig med att dela med sig
av råd och kanske förmaningar till andra hur
de ska gå till väga med samma problem.

Det ska genast sägas att denna person A inte
på något vis är unik. Alla har "det här i sig".

På psykologspråk kallas detta "sätt" för
projektiv identifikation", PI.

PI är flera saker. Det är ett sätt att försvara
sig och det goda man upplever man har för lite´
av. Samtidigt som man känner sig...tror sig....veta
att man har för mycket av ondskan i sig.

För att skydda det goda så ger man bort det. Men
man ger inte bort det till vem som helst. Man
väljer någon som står en nära och som man har
tillit till.

Varför det då ? Jo för man vill ha det tillbaka en dag.
Man behöver det ju. Man behöver det goda för
att inte "förtäras" av den enda kraft man upplever
sig ha kvar efter att ha lämnat godheten i
"gott förvar" hos en trygg, god, annan person.

Under tiden man förvarar sin känsla av en
alltför skör godhet i någon som står en nära
så lider man alla helvetes kval. Man känner sig
stå under attack mest hela tiden av Thanatos´
destruktiva och hungriga/giriga krafter.

Visst verkar det sjukt ! Jo men det är i
själva verket genialt eftersom om man inte
ägt ens förmågan att ha en kommunikation
med någon man tycker om och har för-
troende för....ja då hade konsekvenserna
blivit mångdubbelt jävliga. I alla fall i den
omedvetna fantasin om ens egen ondska.

När den projicerande människan efter
en tid kanske till sin förvåning upptäcker
att den överlevt infernot...OCH under
samma tidsrymd hela tiden har haft kontakt
med den andra personen...eg sin egen
projicerade godhet....börjar saker och ting
att ske.

Personen kommer till insikten om att
ondskan INTE var dödande...fastän den
hela tiden känts så.

Det lilla barnets upplevelser kring sin egen
godhet och ondska får stryka på foten när
den vuxna ser att det var inte SÅÅÅ farligt
som den hade trott. Inte NU. Det var säkert
många gånger en riktig kamp på liv och död
när barnet var som ensammast och inte hade någon
trygg person att projicera sin godhet i. Eller
att det aldrig fanns en och densamma att bygga
upp en tillräckligt bärkraftig tillit till.

Nu som vuxen och nu med insikten att godheten
överlevt - nota bene med en annan viktig persons
hjälp ( kanske en terapeut eller mycket nära vän )
kan människan i fråga sakta låta sig bli den som
kan ta tillbaka det den deponerat...lösa ut
depositionsavgiften om man så vill.

Det här handlar inte materia. Godhet är och förblir
en känslomässig upplevelse om hur vi är.

Därför är det ju inte så "på riktigt" att hon, människan,
själv är tom på godhet under tiden fantasin därom
finns hos den andre. Och ändå är det just på det viset.

Det är därför vi kan säga att livet är en gåta utan
lösning och att det samtidigt är en sanning
med modifikation.

Det går att att överleva. Med en annans hjälp.
Och det går att få känslan att man själv reglerar
sitt inre och balanserandet mellan ont och gott.

Jag skulle vilja avsluta med vad jag tror är starten på
hela denna så energikrävande kamp för att hitta
glädjen.

Jag tror att det lilla barnet har växt upp mer eller
mindre utan den hjälp och kärlek det behövt
för att inte bli autonom för tidigt. Det här barnet
har delvis gött sig själv.

Jag tror det ville säga nåt i stil med att "det är
inte jag som som ska ge mig nånting gott...
det är du"

Och kanske "just nu kan jag inte ge men jag tar
gärna emot...".