Jag tror jag var väldigt nyfiken som barn. Jag var den sortens vetgiriga barn som skulle pilla i allting, ta isär det och se hur det var konstruerat, laga trasiga grejer, studera allt som kröp, krälade, simmade och flög, studera deras livsbetingelser, befinna mig med näsan alldeles nära marken och insupa allt, dofter, färger, intryck och förunderligheter, eller klättra upp i toppen på ett träd för att se hur allt såg ut uppifrån. Jag var aldrig ren om händerna och inte rädd om kläderna för fem öre. Jag var nog lite grann en besvikelse för min mamma. Jag ville bli upptäcktsresande. Det blev jag aldrig. Men jag har tydliga minnen som idag gör att jag omedelbart kan känna månens doft i näsan, när jag läser att där luktar som när man slår två stenar mot varandra. För naturligtvis försökte jag spräcka stenar och knacka till stenyxor, som barn. Så jag vet.