Du vet månen
Som är en hägring på våran veranda
Liggandes platt som en tallrik

Egentligen är den ganska stor
Det är bara nu den är tunn som ett stråk
Som man skulle trillat av kanten
Om man tog ett steg för långt
Och hejdlöst falla in
I stjärnhimlens djupa hav

Skulle du säga att den har passat på
Att se sig runt i sin omgivning?
Där den känns som en självklar naturlig del
Men ändå avstickande, ovan och flyktig?

Där utan tiden till spillo fälla
Tyr den sig till det som vi tycker är så oändligt
Som en håglös vandrare utan ankar

För förr fanns det bara en tanke
Som frågande om gränsen till det metafysiska
Du vet
Ändå älskar jag dig
Och mina händer håller jag mot himlen
I vördnad och beundran
För allt jag en gång trodde på