Jag står i kylan och väntar. Alltid denna väntan. Men jag är inte otålig. Jag har inte bråttom. Det är inte ens vilja som får mig att stå där. Bara rutin, inlärda mönster som upprepats så många gånger att jag inte längre ifrågastter dem.

Jag ser mig omkring som om jag letar efter något. Kanske är det färger. Ja, färger är det, dem jag aldrig ser längre. Hade denna stund fångats hade fotografiet varit färglöst. Allt är bara svart och vitt.

Jag kliver ombord en rektangulärformad metallåda som för stunden står helt stilla. Väl inne sluter sig öppningen bakom mig och jag blir instängd med de andra människorna som befinner sig där. Det är trångt här inne, människor i olika färger, former och storlekar är tätt förpackade, utrymmet används till sin fulla potential. Detta är förmodligen bristningsgränsen. Mer än såhär är nog inte möjligt.

Mettallådan sätts i fart och eftersom vi är inuti den så åker vi med. Vi alla står helt stilla, men metallådan rör sig. Är det vi som är påväg någonstans eller har vi endast accepterat riktningen vi dras emot?

Det är tyst här inne trots att vi är så många. I vanliga fall så brukar sådana som vi göra mycket ljud av oss, men här verkar det som om att det finns en tyst överenskommelse; att allas munnar ska förbli stängda. Ibland händer det att en mun öppnas, men det är bara gäspningar, kastrerade gäspningar som inte tar plats, för här finns ingen mer plats. En ordentlig gäspning och metallfasaden spricker.

Plötsligt börjar en av människorna göra höga ljud med munnen, det där man inte verkar få göra. Det är inte prat eller en gäspning för den delen, utan ett kraftigt hostande. En del av människorna börjar vrida sina huvuden mot riktningen av ljudkällan, medan andra fortsätter att sova med vidöppna ögon.

Jag är en av dem som väljer att se och det jag ser är en människa, vars ögon studerar sina händer med en total närvaro som är sällan skådat.
Sedan ser jag färgen.

Färgdropparna som rinner längs människans mungipa. Färgen som är utsmetad över människans händer. Det är en färg som inte är blyg, en färg som tar sin plats utan någon som helst hänsyn till sin omgivning. Det är en färg som säger allt som behöver att sägas. Det är egentligen en fin färg, men ingen här kan uppskatta den. Inte just nu. Inte när den används såhär.

Färgen är röd.