Hösten 2011 ( 24.9 ) publicerade jag en "skrift"
om Aki Kaurismäki efter att ha sett
dennes franskproducerade film
"En man från Le Havre".

Texten fick nära tusen läsningar
och blev "utvald". Ett 20-tal
kommentarer.

Texten är en kärlekshyllning till en
stor och mycket annorlunda filmregissör
och den blev uppskattad just för det
och inget annat.

2011 fanns ingen personkult på "poeter.se"

Kvaliteten var hög. Den allmänna
medvetenheten om kultur och samhälle
var skyhög jämfört med det förfall
vi upplever här idag.

Det är bedrövligt. Det är personkritik.
Det är längtan efter evig paradisisk kärlek.
Det är vardagsbekymmer.

Det har blivit litet.
Deprimerande.
Uppgivet.
Här finns ingen kuk längre.
Ingen hoppfull aggression.
Ingen fräck perversion.
Det är så jävla trist.
Det är pk rätt igenom.
Rädslan styr.

Det finns undantag.
Inga namn nämnda.
Inga glömda.

Jag ingår i de kritiserades skala
och jag tycker illa om mitt taskskrivande idag.

Jag vet inte vad som har hänt.

Det är som coronan har funnits i luften
i flera år......