Efter ett och halvt dygns seglats i fin slör runt Kolahalvön siktade vi mot Rybatchiön nära inloppet till Murmansk. Temperaturen hade nu sjunkit till +11° C. Landet såg mörkt och dystert ut. När vi kom närmare syntes massor av antenner och anläggningar som vittnade om militär aktivitet. Militärbarackerna såg grå och trista ut genom kikaren. Två jättelika rostiga tankfartyg låg uppankrade på redden utanför inloppet till Murmansk. Vi konstaterade att Decca- systemet, som var det enda navigationsinstrument vi hade förutom kompass och logg, placerade oss långt uppe på land. Måtte det inte bli dimma.
Vi var långt före den beräknade ankomsten och bestämde oss för att segla in i hamnen utan lots. Vad skulle vi med lots till, med vår lilla båt och bra sjökort.
Inloppet i Murmanskfjorden påminde mycket om fjordarna i Bohuslän. Sjötrafiken blev alltmer intensiv ju längre in i fjorden vi seglade. Rostiga fartyg mötte och passerade oss. Örlogsfartyg passerade i hög fart, ubåtar dök upp och styrde in i hemliga baser mellan öarna. Alla tittade storögt och förvånat på oss från däck. Några vinkade försiktigt. Men ingen gjorde några försök att hejda oss. Jag tog upp min filmkamera och filmade, det var förstås vansinnigt då Murmansk var en jättelik marinbas för den sovjetiska flottan. Jag lade tillbaka kameran i ruffen.
Vi seglade med god fart in i fjorden som är cirka 25 sjömil lång. På VHF-radions kanal 16 hördes upphetsade ryska röster Svedski Yatski. Det var hög tid att anropa hamnkapten och avisera vår ankomst. Jag anropade: ”Swedish Sailing Yacht Vindia calling Murmansk Harbour.” Alla ryska röster som hörts tidigare tystnade som i ett slag. Jag upprepade mitt anrop men fick inget svar.
Våra norska vänner hade beskrivit var man kunde förtöja och vi hittade utan svårighet kajen. Där fanns ett slitet vitt hus längst in där hamnpolisen höll till. Omedelbart efter att vi förtöjt kom beväpnade, uniformsklädda vakter eskorterade av en kvinnlig tolk och begärde att få gå ombord och söka igenom båten. Stöveltramp på däck, vakterna trängde sig in i ruffen, lyfte på alla dynor och öppnade alla väskor. Äntligen lämnade de båten och hade uppenbarligen inte hittat något av intresse. De beordrade oss att ge dem alla skeppspapper, tillstånd och pass.
Plötsligt hördes en röst: ”Mr Björnberg.” Jag vände mig om och förstod att det var vår kontaktperson Alexander Smolienko, president i Arctic Sailing Club of Murmansk, som mötte oss. Vi fick aldrig klart för oss om segelklubben hade några segelbåtar. När vi frågade fick vi alltid undvikande svar. Efter en stund tillstötte ytterligare en Alexander, med efternamnet Nazarov, även han från Arctic Sailing Club of Murmansk. En flaska rysk rosa champagne åkte fram ur hans portfölj.
Vi satte oss i sittbrunnen, tog fram glas, alla skålade för att vi haft en lyckosam segling till Murmansk. Bägge Alexandrarna talade engelska, om än bristfälligt.
Vi fick klart för oss att alla problem inte var över ännu. Alexander S förklarade för oss att i Sovjetunionen fanns det tre typer av problem. Very big problems, big problems and problems. Det gick så småningom upp för oss att vi hade gjort oss skyldiga till ett allvarligt brott när vi seglat in till Murmansk utan lots. Enligt bestämmelserna så fastställdes alltid en exakt ankomsttid med myndigheterna. En lots väntar då för eskort in i hamnen. Vi hade anlänt sex timmar före den av oss beräknade tiden då vi hade haft fantastisk medvind större delen av seglingen. Att ligga och vänta sex timmar i den guppiga sjön utanför Murmanskfjorden var inget alternativ för oss.
Vi hade seglat över den sovjetiska gränsen, passerat förbi hela kustförsvaret på Rybatchiön, utan att någon hade reagerat. ”Somebody will”, sade Alexander S och drog handflatan menande över halsen.
Alexanders N:s kommentar var: ”They sleep, all military sleeps.