Att samla dina saker,
Jag blir du.
Jag tar på mig dina vanor, dina kläder.
Jag skriver vid ditt skrivbord, läser dina brev.
Jag börjar prata som du,
vi säger det antingen tillsammans
eller så är du partisk.
Jag kallar katten för dina gamla namn nu.
Rummet ekar med dig.
Om du bara hade åkt någon annanstans,
säg, hem? för gott, eller tillbaka till exet.
Om du hade åkt på en längre semester till Abisko
eller valt att bo med en gammal älskare i Kramfors.
Jag må ha lämnat allt, gett mitt liv.
Jag kunde ha blivit uthållig
genom själva faktumet av din existens.
Men jag blev dig.
På så sätt lever vi tillsammans mer permanent
än om du vore här.
Du sätter dig i rummet
och jag frågar mig själv,
är detta det "oberoende" vi längtade efter;
hur är det med balansen?
Det finns ingen balans.
Jag bär dig viktlöst
vart jag än rör mig.