Regndropparna smattrade mot marken med en rytmisk takt, som om de själva deltog i den sorgsna melodin som spelades på den stilla kyrkogården. Mats och hans fjortonåriga dotter Susanne stod tysta vid Ullas grav, deras hjärtan tunga av förlusten av en älskad mamma och farmor. Mellan deras tystnad och det dämpade ljudet av regnet kunde de nästan känna närvaron av den kvinna de båda saknade så mycket. Mats kunde känna hur ett par salta tårar började att rulla nerför hans ögon och Susanne grät så mycket så att hennes ögon var alldeles blanka av tårar. Den vidriga sjukdomen sepsis hade tagit ifrån Mats och Susanne någon som betydde mer för dom än något annat på hela jorden, både Mats och hans dotter hoppades att Gud skulle ta väl hand om Ulla uppe i himlen. Mats stod och höll i en bukett med röda rosor i famnen, hans mammas favoritblommor.
“Skulle du kunna lägga några av de här blommorna på graven Susanne eller vill du att jag gör det?” frågade Mats.
Susanne torkade bort en tår ur ena ögat och tittade på sin pappa.
“Ja, det vill jag pappa”, svarade Susanne och sträckte fram sina händer mot blombuketten.
Susanne satte sig på knä framför graven och lade försiktigt ner ett par röda rosor på graven. Hon snyftade och ställde sig upp igen.
“Ska vi ta och fara hemåt igen gumman?” sa Mats. “Det börjar bli sent”.
Susanne nickade långsamt, men just som hon och hennes pappa skulle lämna kyrkogården lade hon märke till en sak. Alla dom andra gravarna på kyrkogården hade inga blommor på sig, det var som om folk hade besökt gravarna utan att lämna något till minne av dom som hade gått bort. Detta gjorde Susanne väldigt upprörd, hon tyckte att det var otroligt själviskt gjort av dom människorna.
“Pappa”, sa Susanne.
“Ja gumman?”, svarade Mats.
“Jag skulle vilja att vi lägger några rosor på dom andra gravarna här på kyrkogården", svarade Susanne.
“Får man fråga varför?”, svarade Mats.
“Jag skulle vilja sprida lite kärlek och omtanke till alla dom andra människorna som har dött, som du kan se har inte en enda person lagt några blommor på gravarna, det tycker jag är elakt och själviskt", sa Susanne.
Mats fick tårar i ögonen igen, aldrig förr hade han hört sin egen dotter säga något så fint i hela hans liv.
“Jag är stolt över min älskade flicka, det var det finaste som du någonsin har sagt i hela ditt liv”, svarade Mats och log mot Susanne. “Kom så går vi och sprider lite kärlek till dom andra avlidna människorna".
Hela den regniga juni kvällen gick Mats och hans dotter runt och lade röda rosor på gravarna, för varje ros som dom la på varje grav kände dom sig mycket glada. När dom var klara log Mats och lade sin ena arm över sin dotters axel, han log mot henne och hon log tillbaka. Sedan for han och Susanne hem igen, mycket glada och nöjda över att ha spridit kärlek och omtanke till Ulla och dom andra som hade dött i stan. Mats tyckte att det här blev en mycket bra och positiv början på sommarsäsongen.