En tidig lördagsmorgon när Robert som vanligt hade stigit upp för att mata sin tio undulater gjorde han en fasansfull upptäckt. I buren där alla dom tio undulaterna satt och kvittrade fanns där nu bara nio stycken, hans blåa undulat som hette Pristella var spårlöst borta. Robert, som älskade sina undulater precis som om dom hade varit hans egna småsyskon, började att gallskrika. Hans mamma, pappa, och hans elvaåriga lillasyster Petra kom springande. Dom fanns Robert sittande på sin säng med tårar sprutandes ur hans ögon.
“Älskling, vad är det som har hänt?!” frågade Roberts mamma oroligt.
“Min undulat Pristella är borta!”, svarade Robert mellan snyftningarna.
“Är Pristella borta?”, sa Roberts pappa förvånat.
Robert nickade och sedan snyftade han igen.
“Det var väldigt märkligt, buren var ju stängd innan du gick och lade dig för att sova”, sa Roberts pappa. “Älskling, har du sett Pristella?”
Roberts pappa pekade på Roberts mamma.
Roberts mamma skakade på huvudet.
“Petra, har du sett Pristella?” sa Roberts pappa och tittade på sin dotter.
Petra skakade dystert på huvudet.
“Nej pappa, jag har inte sett till Pristella”, svarade Petra lugnt. “Men om jag skulle få syn på henne så lovar jag att säga till dig eller Robert. Jag tycker verkligen synd om min bror eftersom jag vet hur mycket han älskade Pristella”, sa Petra och gick fram och kramade om sin gråtande storebror.
“Gråt inte Robert, jag förstår verkligen hur ledsen du är över att Pristella är borta och jag håller med dig om att det verkligen är sorgligt. Jag skulle också börja gråta om mitt husdjur försvann”, sa Petra med en mycket snäll och förstående röst.
Roberts mamma började gråta också, hon tyckte synd om sin stackars son.
“Vi får hålla ögonen öppna och hålla utkik efter Pristella, vi kan alltid hoppas att hon inte har flugit iväg särskilt långt", sa Roberts mamma och klappade sin snyftande son på axeln.
“Nu går vi ner och äter en härlig frukost tycker jag, är det någon som är sugen på plättar med hallonsylt och grädde?” sa Roberts pappa.
“Det är jag!” ropade Robert glatt, han älskade plättar med hallonsylt och grädde på.
“Nej tack, jag har redan ätit”, svarade Petra.
“Vad har du ätit då? Jag har inte hört dig gå ner i köket?”, sa Roberts mamma förvånat.
“Jag sparade en äggmacka från igår, jag var så hungrig när jag kom hem från skolan att jag bara kände mig tvungen att äta en god äggmacka”, svarade Petra med ett leende.
Roberts mamma och pappa tyckte att det var bra av deras dotter att äta när hon kom hem från skolan, men Robert kunde inte låta bli att tycka att hans lillayster såg lite konstig ut när hon berättade för sina föräldrar om äggmackan. Hela familjen gick ner till köket för att äta, tja, alla förutom Petra som stannade kvar uppe i sitt rum. Robert kunde inte släppa tanken på att Pristella bara spårlöst hade försvunnit, han var helt övertygad om att han stängde buren och att han stängde sina fönster innan han gick och lade sig för att sova kvällen innan. Han kunde höra på vägen nerför trappan hur hans mamma och pappa pratade om deras grannens kattunge som också spårlöst hade försvunnit dagen innan, grannens stackars son hade gråtit ännu mer än Robert och det var ju helt förståeligt. Nästa dag när Robert vaknade gjorde han en ännu värre upptäckt än den upptäckten som han hade gjort dagen innan. Robert fick se att nu fattades inte bara en undulat, nu fattades sju stycken. Dessutom låg fjädrar kvar i buren, fjädrarna tillhörde dom försvunna undulaterna. Robert blev så ledsen att han brast ut i ett hjärtskärande gråt, ett gråt som var så hjärtskärande att man skulle kunna tro att Robert var på väg att dö. Roberts mamma och pappa kom inspringande till Roberts rum igen, efter dom kom Petra gående men hon såg ovanligt lugn ut, till skillnad från dom andra familjemedlemmarna. Roberts mamma kastade sig ner på sängen bredvid Robert och kramade om honom, hon frågade vad som hade hänt men Robert var så ledsen så att han inte kunde prata ordentligt, han kunde knappt andas så hysterisk var han.
“Robert, tala om för mig vad som har hänt!” Ropade Roberts mamma förfärat.
Lilla Petra ryckte sin mamma i armen.
“Inte nu Petra, ser du inte att jag tröstar Robert?”, sa Roberts mamma.
“Men mamma, jag kan se varför Robert gråter”, sa Petra med en ledsen blick.
“Vad är det som pratar om?”, sa Roberts mamma.
Petra pekade mot undulatburen.
“Det fattas sju stycken undulater nu”, sa Petra dystert. “Och det värsta är att nu finns det bara tre fåglar kvar”.
Roberts mamma rusade fram till buren och mycket riktigt, nu fanns det bara en hög av fjädrar och tre små undulater kvar.
“VAD ÄR DOM…VAD ÄR DOM…VAD ÄR DOM?!” ylande Robert.
Han kunde inte längre prata ordentligt, allt han kunde nu var att skrika och tårarna strömmade nerför hans kinder.
Petra började också att snyfta.
“Varför gråter du Petra?” frågade Roberts pappa oroligt.
“Jag..jag…jag.. tycker så synd om min storebror… jag står inte ut med att se honom vara såhär ledsen”, snyftade Petra.
“Älskling”, sa Roberts pappa och kramade om sin dotter. “Det var verkligen snällt av dig att visa såhär mycket förståelse för din storebror. Du är verkligen den snällaste lillasystern som finns i hela världen”.
Robert upptäckte något konstigt med Petra igen, det kom inga tårar när hon grät.
“Det kommer inga tårar när Petra gråter”, sa Robert lite förvånat.
“Jag är så ledsen så att jag inte ens kan gråta, men som du kan se är mina ögon alldeles röda för att dom har försökt att gråta”, sa Petra och visade sina ögon.
Mycket riktigt, Petras ljusblåa ögon var alldeles rödgråtna.
Roberts mamma tittade oroligt på Roberts pappa.
“Vi måste göra något älskling, jag föreslår att vi köper ett par nya fåglar till våran son imorgon efter jobbet”, sa Roberts mamma.
Roberts pappa nickade, han tyckte att det lät som en mycket bra idé.
“Jag kan följa med och köpa fåglarna till Robert, det skulle glädja mig så mycket att få göra min stackars storebror glad igen”, sa Petra och log vänligt mot Robert.
“Det låter bra. Jag måste återigen påminna dig om att du är den snällaste och finaste flickan som finns i hela världen”, sa Roberts pappa och tittade på Petra.
“Om fler barn här i världen var snälla mot varandra så skulle världen bli en mycket bättre plats”, svarade Petra och kramade om sin pappa.
Roberts mamma tittade på klockan.
"Aja, det är väl bäst att vi går ner och äter frukost nu”, sa Roberts mamma.
“Jag är jättehungrig!”, sa Roberts pappa och slickade sig om munnen.
“Jag med”, sa Robert.
“Inte jag”, svarade Petra. “Jag har redan ätit ett par korvsmörgåsar så jag känner mig proppmätt”.
“Det var fasligt vad du har börjat äta mycket”, sa Roberts pappa.
“Pappa, när jag kommer hem från skolan har jag alltid hungrig och det vet du, och om nätterna kan jag också bli hungrig och det vet du också”, svarade Petra.
“Ja, det vet jag mycket väl älskling”, svarade Roberts pappa. “Förresten, jag skulle behöva besöka min bästa kompis, hennes katt dog igår och jag vill vara med och begrava den. Den var den sötaste kattunge som fanns i hela världen”.
“Gör du så”, svarade Roberts pappa. Och sedan gick han och resten av familjen ut ur Roberts rum.
Robert satt kvar på sin säng och funderade för sig själv, han tyckte att det var väldigt konstigt att hans lillayster hade börjat äta så mycket ända sedan han hade skaffat fåglarna och han tyckte att det var ännu mera konstigt att hon tyckte så synd om honom. Det var nästan som om hon plötsligt brydde sig om honom, vilket hon inte hade gjort tidigare. Robert bestämde sig för att den här natten skulle han ligga vaken under sitt täcke för att ta reda på varför hans fåglar försvann bara sådär. På natten vaknade Robert till ljudet av tassande fötter som närmade sig hans dörr, sedan kunde han höra hur dörren in till hans rum sakta öppnades.
Robert spetsade sina öron och lyssnade.
“Lilla, lilla undulat, undulat, undulat, lilla, lilla undulat, snart så är du min. Snart så är du i mtit gap, i mitt gap, i mitt gap, snart så är du i mitt gap, snart så är du död” Var den någon som sjöng, och den som sjöng lät precis som Roberts lillasyster Petra. Robert spetsade öronen och han kunde höra hur någon öppnade buren. Sedan hördes ett litet skrik från undulaten och sedan kunde han höra hur personen som sjöng tuggade belåtet på något.
“Det är verkligen tur att min familj är så korkad, dom kommer aldrig att fatta vad som har hänt, hihihihihih!” fnissade rösten.
Rösten lät mer och mer som Petra.
Detta blev för mycket för Robert, han kastade sig upp ur sängen och stirrade ut i mörkret. Han kunde se siluetten av en flicka med långt mörkbrunt hår och som hade på sig ett grått nattlinne. När Peter insåg att det verkligen var hans lillayster som stod där så gav han till ett skrik av förfäran. Siluetten vände sig om och gick med långsamma och hotfulla steg fram till Robert.
“Nämen ser man på, är du vaken såhär sent Robert. Borde du inte ligga i sängen och sova nu?” sa Petra med ett hånflin.
“Va...va..vad är det du pratar om? Och varför är du inne i mitt rum?”, frågade Robert oroligt.
“Dummer, jag måste ju gå in i ditt rum om jag ska kunna komma åt dina fåglar”, svarade Petra och hennes röst lät inte inte längre normal. den lät obehaglig, som om det inte längre var Petra som Robert pratade med utan ett monster.
“Vad menar du?” frågade Robert.
Petra började att skratta.
“Inte konstigt att du blev mobbad i skolan när du var yngre, du är verkligen dummare än vad du ser ut att vara! Du förstår Robert, i hela mitt liv har jag drömt om att flyga, flyga som en fågel, men jag tyvärr har jag inte kunnat lista ut hur min dröm ska kunna gå i uppfyllelse, tja, det var tills jag kom på att du har en bur full av fåglar som kan flyga, så tänkte att om jag äter upp dom så kommer min mage att fyllas av vingar och fjädrar och då kommer jag äntligen att kunna flyga, och när jag kan flyga kan jag lättare göra det som jag tycker är roligast av allt på hela jorden, att skada folk och få dom att lida”, svarade Petra med en omänsklig röst. “Jag började ju att ta hand om grannens katt men det var inte lika roligt som att ta hand om min kompis katt, du skulle bara ha sett hur den lilla fjanten grät för att sin älskade katt var död, buhuhu, min katt är död, jag kommer aldrig att få sin min katt igen, buhuhu! Jag fattar inte att man kan bli så patetisk som den där lilla nollan”.
“Det var du som dödade grannens katt och som sedan dödade din egen bästa kompis kattunge eller hur?! Och det var du som hade ihjäl och åt upp mina fåglar”, ropade Robert.
Han ville inte tro att det var sant, vad hade han gjort för ont mot sin lillayster för att hon skulle bli en sådan här vidrig människa?!
“Vad tänker du göra åt saken? Tänker du gråta, tänker du börja lipa som en liten bebis, men vet du vad, det spelar ingen roll hur mycket du gråter, jag kommer aldrig att känna någon ånger över det som jag har gjort. Det jag har gjort gör mig glad, skulle du gråta över saker som gör dig glad?” sa Petra med ett sinnessjukt leende.
“Petra, du måste få hjälp! Du måste få vård, jag kan ringa någon om du vill, men snälla, låt min sista undulat vara”, bad Robert.
“Jag vill inte ha din hjälp, jag vill inte ha någon hjälp! Jag är nöjd med den personen som jag är och jag kommer alltid att vara det. På tal om din sista fågel så har jag redan ätit upp honom och han smakade alldeles utsökt”, svarade Petra.
Robert insåg att det inte gick att resonera med den här personen, han insåg också att hans liv var i livsfara.
“Jag tänker berätta för mamma och pappa, och då kommer du att få den hjälp du behöver”, sa Robert.
“Du tror verkligen att mamma och pappa skulle tro på dig? Har du inte fattat att jag är ganska bra på att få folk att tro på saker som inte är sant? Du är ett skämt, och inte ett särskilt roligt skämt för den delen heller, jag kommer aldrig att ta dig på allvar”, svarade Petra med ett hånflin.
“Varför gör du såhär?! Vad har jag gjort för ont mot dig?!” sa Robert och började gråta.
“Du är ju lika patetisk som min kompis”, sa Petra. "Det var väl tur att jag tog med den här, jag kan ju inte låta dig förstöra allt roligt som väntar mig”, sa Petra och plockade fram en kniv bakom ryggen.
Hon började att närma sig sin storebror med hotfulla steg.
“Snart kommer du också att få vingar och kunna flyga, du kommer att kunna flyga raka vägen ner till HELVETET! HAHAHAHAHA!” Petra skrattade ett djävulskt skratt.
Robert knöt sina händer och bad Petra om att hon inte skulle döda honom. Men det var försent, han kunde känna hur Petar stack in kniven i hans huvud, sedan blev allt svart.
“Äntligen kommer jag att kunna flyga, jag älskar verkligen ordspråket, du blir vad du äter", sa Petra och skrattade galet igen.