Ett renässansår
av rosig romantik och resmål,
en vårvirvelvind efter invand väntan –
sprängd kölappsfilosofi:
sårläkningen och trädgårdspåtet.
Allt förgås i ett
när sminket släpper från huden
och blottar självmordsärret
som löper tvärs över blicken.
Skriet efter raseriet.
Vittnesmål efter vittnesmål –
den blinda blodskontinuiteten
av det banala och det brutala
onämnbara
som tycks lyfta lika lätt
om igen
som mina gamla vårkänslor.
Svårt att bedöma årstiden,
återigen svårt att orka vilja någonting.