Shit, det är satans kallt. Fan vad jag fryser. Ropar på mamma:
- Kom genast hit! Jag dör snart! Antagligen är det feber!
Mamma kommer in i mitt rum och ser på mig. Hon har den där blicken som talar om hur värdelös man är, jag vet att det är det hon tänker även om hon inte säger det.
- Får jag känna på din panna då? säger hon med en röst söt som socker.
Men jag vet att hon egentligen kokar inombords, jag tvingade henne lämna TV:n. Det är äntligen hemma på TV, då är det nästan en dödssynd att påkalla hennes uppmärksamhet. Men det sket jag i nu. Jag dör ju snart. Det måste hon väl förstå. Hon måste ta hand om mig. Bädda ner mig i sängen och göra te. Springa på affären och köpa soppor. Annars är nog min tid på jorden snart över. Det måste väl ändå vara viktigare än äntligen hemma.