Du vet att det är när vindarna blåser som starkast som jag känner mig lugnast.
Det är när regnet smetar bort allt det fula som jag känner mig vackrast.
Det blir inte lika djupt som jag önskat, men det är ändå det ytliga som räknas har jag för mig. Du är orsaken och jag tänker inte skylla ifrån mig denna gången.
De som klassas som kloka och världsvana sa det en gång och jag kan inte göra annat än att hålla med, för när träden tappar delar av sig själva och marken skakar vet jag att det är på riktigt