Det var en vinter kväll och snön låg som ett täcke över alla hustak, allt var vitt och tyst. Man kunde känna kylan ända in i ryggmärgen och man kunde inte låta bli att huttra.Klockan var nog fyra på morgonen och alla fönster var svarta och frostbitna, alla fönster utom ett. I ett fönster lyste fortfarande lampan och ingen frost hade kunnat ta sig på det fönstret.
Från huset hördes inte ett ljud, inte en röst eller en rubbning i den tysta sfären.
Men så öppnades ytterdörren och ut kommer någon, någon som smyger längst husväggen, någon som bildar rök från sin mun. Denna någon var en kvinna, hon var lång och hade långt ljust hår, blåa ögon som nästan lyste upp natten. Hennes klädsel var lätt, endast ett tunt nattlinne och ett par tofflor. Ännu är allting tyst, förutom ljudet från kvinnans steg i snön.
Det knastrade och man kunde se hur hon frös men hindrade sig själv från att huttra.
Det förblev tyst, kvinnan försvann bort mot torget och man kunde se hennes mörka silhuett i mot den vita snön. Denna kväll lyste månen klart, inte ett moln störde månens makt.
Månen lyste vägen för kvinnan, hon bar på något, ett bylte som hon gömde i famnen.
Kvinnan verkade rädd och hon skyddade byltet med sin varma famn.
Plötsligt bröts tystnaden av att ett barn grät, ljudet kom från kvinnans famn och hon kom närmare med huvudet och började sjunga.

Lilla barn gråt nu ej mer
Gläds istället för allt det vackra du ser
Ondskan kommer ej att nå dig här
Så länge jag dig i min famn bär
…

Barnet tystnade och man kunde nu se att byltet kvinnan hade i sin famn var en liten flicka.
Hon hade lika fint ljust hår som kvinnan och samma klarblåa ögon.
Kvinnan log mot sitt barn och pussade barnet i pannan.
Men så verkar kvinnans ansikte förvridas i sorg och hon börjar gråta, hon viskar tyst, för att inte störa tystnaden.

Förlåt min älskade, jag kunde inte rädda din bror.

Man kunde nu klart se att kvinnan var barnets mor och att hon flydde. Kvinnan fortsatte bort från stan, alldeles kritvit med blåa läppar kämpade hon sig fram igenom snön.
Men hon verkade inte känna av kylan och hela tiden sjöng hon tyst för barnet.

Lilla ängel, mitt lilla barn
Räds inte för något
Ty inget är starkare än dig..

Kvinnan närmade sig nu en herrgård, men en stor dörr och minst lika stora fönster.
Huset var lika mörkt och tyst som resten av natten, men kvinnan närmade sig långsamt dörren och innan hon han knacka på öppnades den och en lång smal man kom ut i kylan, dom kände varandra, mannen och kvinnan. Man kunde se det på sättet mannen välkomnade kvinnan in i huset och hur han hjälpte henne över tröskeln. Han rörde försiktigt henne som om hon var alldeles för skör för att kunna röras för hårt.
Han verkade beundra kvinnan oerhört mycket och hjälpte henne försiktigt men allting, han tog fram nya kläder till henne och hällde upp en kopp med någon som såg ut att vara te.
Kvinnan släppte aldrig barnet, hon pratade inte eller visade någon som helst närvaro förutom dom små snuttarna hon sjöng för barnet.
Tillslut vände hon sig och såg på mannen som kollade oroligt tillbaka på henne, hennes blåa ögon såg sorgsna ut och hon öppnade munnen och började tala.

Du måste ta min lilla ängel, mitt lilla barn.
Jag lyckades inte rädda hennes älskade bror ut ondskans händer.
Men nu hoppas jag på ditt stöd Broder, svik mig inte.
Ondskan kommer för att ta mig och min ängel, mitt lilla barn
Men jag kan inte låta det hända.
Ondskan har redan tagit min Prins, min lilla prins.
Låt inte ondskan ta min ängel, min Ofelia.

Ur kvinnans ögon strömmade tårarna och hon sjönk ner på knä framför mannen som visade sig vara hennes bror. Mannen böjde sig ner och tittade sorgset på sin syster och det syntes att han led av att se henne så där.

Käre syster, vad som än händer kommer jag att ta hand om Ofelia.
Ingen kommer att kunna göra henne illa innanför dessa väggar.

Sa han och slog ut armarna mot huset, han såg ut att just ha gett sig in i något som skrämde honom en aning, men han verkade stark och han skulle hålla sitt ord.
Kvinnan började hosta och hosta och hon verkade vara allvarligt sjuk.
Mannen böjde sig ner och tog upp kvinnan och bar henne till en säng, han lade den lilla flickan gämte modern och satte sig på en stol och iakttog, han visste nämligen vad som skulle ske. Kvinnan hade kommit hit för att dö. Kvinnan höll sig vid liv ända in på morgondagen och hon plågades otroligt mycket och hon vägrade att äta.
Men när solen stod som högst på himmelen så slutade kvinnans hjärta att slå.
Mannen lade en handduk över hennes huvud och bad en bön.
Han tog den lilla flickan ur kvinnans famn och bar i väg med henne, men innan han lämnade rummet vände han sig om och viskade,

Jag ska skydda prinsessan med mitt liv kära syster.
Ingenting ska skada henne så länge jag lever.
Ondskan kommer inte att ta sig in i mitt hus.
Ofelia kommer att komma växa upp här och bli som oss andra.
Ingenting kommer att skada henne.
Det svär jag på mitt liv.

Så gick han ut ur rummet och drog igen dörren efter sig. Inne i rummet låg kvinnan, det såg ut som att hon bara sov och om man hade kommit närmare såg man att hon log.

Det var nu äventyret började