Det hade gått mer än 10 år sedan den där kalla vinter kvällen då kvinnan hade smugit sig ut i snön, om du nu kollade dig omkring skulle du nästan inte se att det var samma ställe dom det var den där kalla tysta vinterkvällen. Nu sken solen och det var fullt av liv och rörelse på torget där det då hade varit så tyst och mörkt.
Överallt skrattade och pratade folk högljutt med varandra och det luktade sommar, det var i mitten av juli och alla handelsmän hade kommit till staden, och dom sålde sina varor till allt och alla. Vissa sålda tyger och andra sålde mat, en bonde sålde sina hönor och en ko, och en tiggare satt i hörnet och sålde blommor som hon hade plockat utanför stan.
I ett annat hörn stod en man och spelade fiol och sjöng.

Den, som vill, får i luften flyga,
men mina vingar gå ej så högt.
Jag vill dock världen övertyga,
till Karin är mitt hjärta böjt
…

Stämningen i den lilla staden var glad och alla var oerhört pratglada. Men mitt bland alla män, kvinnor och barn såg man tydligast en flicka som var så gudomligt vacker, hennes hår hade samma färg som solen, hennes ögon hade samma färg som himmelen och hennes läppar var lika röda dom den vackraste ros. Hennes hy var nästan vit som snö och hon bar en kort blodröd klänning. Hon såg precis ut som den där kvinnan hade gjort för över 10 år sedan, fast den här flickan var yngre. Man kunde nästan direkt förstå, att det här var flickan kvinnan hade övergett till sin bror. Hon hade verkligen vuxit och hon såg nästan ut som en fullvuxen kvinna nu, trots att hon bara var knappt 16 år. Hon vandrade mellan alla handelsmännen och beundrade deras varor, och alla män som hon passerade stannade upp och beundrade hennes skönhet, men flickan, Ofelia, verkade inte lägga märke till männens hungriga blickar utan hon fortsatte mellan alla stånd. Hon stannade till sist vid en man som sålde tyg, hon började sig fram och pratade lågmält med honom och han nickade och log. Han trevade efter något under ståndet och drog snart upp en rulle med mörkrött sidentyg, Ofelia nickade och log mot mannen och stoppade ner handen i en läderpung som hon hade knuten runt midjan och drog upp några guldmynt. Handelsmannen tog emot pengarna och räknade dom noga, och när han märkte att beloppet var rätt log han åter igen mot Ofelia och hon vände sig om och gick i väg med tyget. Flickan gick ut ur staden och kom snart fram till en stor herrgård som hade en stor dörr och stora fönster. Hon drog upp dörren och gick sakta in och möttes av en kall vind och doften a nybakt bröd. Hon smög sig sakta fram till en stor trappa som slingrade sig uppåt i huset. Hon gick så försiktigt upp för den som möjligt men ibland knarrade trappstegen till och hon stannade tvärt, när det inte hördes något så fortsatte hon och snart var hon uppe.
Hon gick in i ett stort rum som dominerades av en mörkröd färg och massa målningar på väggen, som föreställde något vanställt ansikte och andra föreställde en ung kvinnas ansikte.
Mitt i rummet stod en stor himmelsäng och på ena kortsidan av rummet fanns ett gigantiskt fönster som man kunde sitta i. Ofelia gick fram till ett bord med en symaskin på och ställde rullen med tyg mot väggen tillsammans med flera andra mörka tyger. Hon gick fram till ett stort skåp och öppnade dom tynga dörrarna, inuti skåpet fanns massa vackra klänningar och andra kläder. Bland alla dom kläderna fanns inte ett ända ljust plagg förutom några helt vita klänningar.
Hon valde en av dom vita klänningarna och bytta snabbt om och gick ner igen, väl nere igen möttes hon av en liten gumma som stod i hallen och dammade glaset på den stora ytterdörren. Gumman log mot henne och berättade att hennes morbror väntade på henne i matsalen.
Ofelia hade satt upp sitt långa vackra hår i en hästsvans och öppnade försiktigt dörren till matsalen. Väl där möttes hon av en ännu starkare lukt av mat och i änden av det stora bordet som täckte nästan hela rummet satt hennes morbror, han såg lika dan ut som för 10 år sedan.

Jag har väntat på dig, vart har du varit min prinsessa?

Ofelia satte sig ner på andra sidan och började ta till sig av all mat.

Jag var nere i staden och köpte tyg till en ny klänning jag ska sy morbror. Hoppas du inte har fått vänta för länge.

Hennes morbror skrattade och sa att han inte hade väntat länge alls men att han inte ville att hon skulle ge sig iväg utan att han visste om det, det finns så mycket ondska där ute.
Dom åt under tystnad och det ända som avbröt det ibland var när husan öppnade dörren och kollade in. Men mitt i tystnaden hördes ett högt brak från hallen och ett skrik. Morbror Cleararens ställde sig snabbt upp och kollade sig omkring och när han inte hörde något mer sa han till Ofelia.

Spring min prinsessa, se dig inte om. Oroa dig inte för mig, jag kommer efter dig. Men göm dig för allt i världen. Låt ingen hitta dig förens kusten är klar.

Ofelia nickade snabbt och fattade direkt vad det handlade om och hon resta sig snabbt upp och sprang ut bakvägen och in i ett dolt rum bakom matsalen. Hon var livrädd och visste inte vad som hände.
Men hon visste att hon måste lyssna på sin morbror. Hon satt där inne i evigheter, i timmar, kanske dagar till och med. Men allt som man behövde fanns där inne. När hon äntligen vågade sig ut var det mörkt ute och det hördes inte ett ljud från det stora huset. Inte ens ugglorna verkade finnas kvar, allt var dödstyst.

Hon anade inte vad som skulle vänta henne när hon kommit ut.