Utanför var allt mörkt och det låg en spöklig känsla över hela rummet, Ofelia fick en underlig känsla i kroppen men hon gick i alla fall fram till fönstret och tog ner en kandelaber från fönsternischen. Hon smyger fram till byrån där hon vet att tändstickorna ligger gömda, hon drar upp lådan och ser till sin förvåning att jämte tändstickorna ligger et brunt kuvert, hon tittar sig omkring innan hon tar upp tändstickorna och tänder kandelabern. Hon tar upp kuvertet och öppnar det, i ligger en bunt sedlar och ett brev, i brevet står;
Aiya neo Yendë*
När du läser det här är jag nog död eller långt borta där det kan vara svårt att få tag i mig. Du har i hela ditt liv levt ovetande om vad det är som lurar i ditt förflutna. Din mor var en underbar människa och jag svor att jag inte skulle låta dig råka illa ut och jag håller alltid mina ord. Jag har lagt i lite pengar i kuvertet och en nyckel.

Ofelia vänder upp och ned på kuvertet och ut trillar en gammal rostig nyckel som ser ut att vara välanvänd. Hon undersöker nyckeln noga innan hon stoppar tillbaka den i kuvertet och fortsätter att läsa.

Nyckeln leder dels till ett kassaskåp med alla våra pengar men också till en hemlig gång som ligger gömd nere i källaren bakom vinskåpen. Se till att ingen får reda på att den gången existerar, den kan vara din ända räddning om det skulle vilja illa till mitt barn. Du kommer från och med nu att leva själv och snart ska du få reda på saker jag hoppats att du inte skulle behöva möta i sådan här tidig ålder.
Jag börjar med att du Igentligen inte heter Ofelia utan Whytina, din mamma valde att byta namn på dig av följade skäl, Du var dotter till en av de högst uppsatta männen i hela landet, du var och är dotter till Kungen av Anasien tro det eller ej, men det är sanningen. Din far skickade iväg dig och din mor när du var nyfödd för att inte riskera att du eller hon blev dräpta eller tillfångatagna Du har i och med ditt Anasiska blod många fiender och även sådana som skulle kunna döda för att få gifta sig med dig. Men låt dig inte luras mitt barn, du kan inte lita på någon i din nuvarande situation. Mitt råd till dig är att se till att så fort som möjligt ta dig till Lansgar, i den byn finns ett hus som ägdes av min farfar en gång i tiden och som fortfarande ägs inom min släkt. Flytta dit och kom ihåg att du från och med nu heter Whytina Miraminsdotter, namnet Ofelia lämnar du i huset när du flyttar, ingen får veta vart du ska ta vägen. Köp alla förnödenheter i Lansgar och se till att komma iväg så snabbt som börjligt. Snövit står kvar i stallet och vagnen likaså, Ta hand om dig mitt barn, i huset kommer det finnas ett till brev med information.
Oroa dig inte för mig, jag klarar mig alltid.

Alla lyckoönskningar
Din morbror Francis
(*Var hälsad min dotter)

Tårarna strömmade ner för Ofelias kinder och hon kände sig förvirrad men hon bestämde sig för att vara stark och inte ge upp hoppet. Hon smög sig ut i hallen och såg att allt såg ut som det skulle. Hon såg också att det hade gått en dag sedan hon sprang in och gömde sig i skrymslet bakom matsalen och klockan var nu snart halv sex på morgonen, snart skulle byn vakna upp och solen skulle stiga över husen.
Ofelia satte genast igång att packa alla sina väskor. Hon packade ner sin symaskin och alla sina tyger och sina kläder. Hon antog att huset i Lansgar var möblerat så det ända hon packade ner var sängkläder och täcke och kudde, hon sprang runt där i huset och plockade ihop allting och städade i ordning hela huset. Klockan var närmare ett när hon äntligen kunde sjunka ner i en fåtölj i finrummet och andas ut. I fickan på sitt förkläde fanns brevet och nyckeln. Hon tittade ännu en gång noga igenom brevet och tittade sedan på nyckeln, hon reste sig upp och gick upp till sin farbrors sovrum, där det ända kassaskåpet hon visste om i huset fanns.
Hon satte sig på knä framför det och stök fingrarna över dörren, det bildades märken efter henens händer på grund av dammet. Kassaskåpet hade stått orört så länge hon kunde minnas, men hon antog att det var dit nyckeln ledde. Hon stoppade in nyckeln i det rostiga nyckelhålet, det klickade till och dörren gled upp en bit.
Ofelia fick dra resten av biten, gångjärnen var rostoga och det gnisslade förfärligt om dörren.
Inne i kassaskåpet låg massor av lådor och kuvert och även ett som det stod Whytina Miraminsdotter på, hon tog kuvertet och stoppade ner det i förklädsfickan och tänkte att det fick allt ta att vänta. Hon började söka igenom alla lådor och dylikt och hon bestämde sig för att chansa och ta med dig alltihop så hon gick och hämtade en till koffert och stoppade ner allting och låste skåpet igen. Hon hittade även i skåpet, nyklen till huset i Lansgar som hon satte i en kedja runt halsen. Hon gick ut till stallet och såg att det var en varm och solig dag, snövit stod som sagt i stallet och åt av sitt hö. Hon sadlade hästen och satte på vagnen och ledde snövit till bakdörren dit hon hade tagit alla koffertar och resväskor. Hon började packa på vagnen och när hon var klar så gick hon in i kokvrån och gjorde i ordning en matsäck som skulle räcka åtminstone i två dagar, för hon visste inte riktigt hur många dagsfärder det skulle ta att nå Lansgar. Hon drog på sig sin vita mantel, låste dörren och hoppade upp i vagnen. Hon red ut på vägen och undvek att rida in i byn, hon höll sig i utkanten.
Hon visste på vilken by hon skulle till först och där kunde hon sedan fråga om vägbeskrivning, byn hette Caprion och hon hade varit med sin Morbror där en gång och hälsat på en släkting för många år sedan, men hon visste vilken väg det var. Hon kom snart ut på den vägen hon hade som mål och hon hade lyckats att undvika att möta någon på vägen. Hon tittade sig om och såg på den lilla byn hon växt upp i, hon viskade tyst;
Hoppas våra vägar korsas någon gång.

Hon red nu iväg längst vägen med Lansgar som mål.