Jag hade det på känn ett bra tag. Att min farfar skulle dö. Han hade varit sjuk länge, och man såg tydligt att han inte mådde bra.

När jag var liten var han min bästa vän. Han läste sagor för mig, vi lekte indianer och byggde kojor. Farmor fanns såklart också där, men hon lagade mest bara mat och dukade fram fika till mig, när jag hade blivit för trött för att leka. Flera gånger efter skolan gick jag den korta biten på kanske 500 meter till farmor och farfars hus, bara för att få skratta åt farfars hemmagjorda skämt.

Han var alltid glad. Han skrattade åt saker han läste i tidningen. Han skrattade när jag slog honom i dyngtunna. Han skrattade när han spillde kaffe på tröjan. Han skrattade alltid. Inget i världen tycktes bekymra honom.

Något jag minns mycket väl, var när farfar låg i sin och farmors säng och läste tidningen. Jag låg bredvid och läste en serietidning. Så började farfar plötsligt skratta. Jag blev nyfiken och frågade vad han skrattade åt.

Han hade hittat en liten notis i den lokala tidningen, där det stod:

"Carl Söderberg har skjutit en tiotaggare." Eller något liknande. Jag föll självklart in i farfars skratt, utan att riktigt förstå varför han skrattade. Jag förstod att han hade skjutit en älg, men jag kunde inte hitta något roligt i det hela.

Farfar var också en hejare på korsord. Det fanns inga ord han inte kunde, och fyllde snabbt sidorna fulla med ord. Jag följde farfars exempel, och försökte mig på barnkorsorden i farmors veckotidningar. Förstod jag inte orden, så frågade jag farfar. Och han hade svaren på allt. Jag förstod aldrig hur farfar kunde så mycket. Men det gjorde bara att jag såg upp till honom ännu mer.

Min farfar var bara en vanlig man. En helt vanlig farfar. Han hade arbetat som skogshuggare i hela sitt liv. Ägnat sitt liv åt skogen. Han var medlem i byns jaktlag, och var inte den som ställde in en tur till skogen bara för att det var dåligt väder.

Och han älskade grisar. Jag vet inte varför. Det var bara så. Ända sedan jag var liten ritade farfar grisar på mina papper. Jag ritade prinsessor och hus och bilar, och farfar ritade grisar. Hela tiden. Glada grisar med långa knorrar till svansar och stora runda magar. Så det hände ofta att farfar fick grisar i julklapp eller födelsedagspresent. Hemmasnickrade grisar i trä, grisar i porslin, glada grisar, vita grisar, rosa grisar, prickiga grisar... Farmor samlade alla grisarna i bokhyllan i deras sovrum, där telefonen stod.

När man är liten tänker man inte på vem farfar egentligen är. Han bara finns där medan man växer upp. Man tänker inte på att han faktiskt är pappa till sin egen pappa, eller att han är gift med farmor. Han är bara en farfar, en bästa vän. Därför blir det så svårt att förstå när det händer något, något som man aldrig trodde kunde hända.

Farfar blev sjuk när jag fortfarande var ganska liten. Jag kan ha varit åtta eller nio, kanske till och med tio. Jag minns inte vad mamma sa till mig, det var nog bara något om att farfar hade blivit sjuk och var på sjukhuset. Och att han hade blivit annorlunda.

Jag var ledsen och rädd. Ordet "annorlunda" var det som skrämde mig mest. Vi åkte till sjukhuset. Mamma, pappa, jag och min tre-fyraåriga lillebror. Han förstod nästan inget av det hela, utan trippade glatt efter mamma och var upprymd över att få ut och åka. Jag ville såklart träffa farfar, men mamma sa att jag skulle vänta utanför. Så jag satte mig surt på en stol och tittade på när resten av min familj gick in för att se hur farfar mådde.

I bilen hem frågade jag varför farfar var sjuk. Mamma svarade att han hade fått en stroke. Men jag förstod inte vad en stroke var. "Det är en blodpropp i hjärnan." Förklarade mamma. Jag tyckte det lät hemskt. Så jag satt bak i bilen och grubblade på varför min farfar hade fått en propp i hjärnan.

När det sedan var dags för farfar att komma hem, så hade mina fastrar kommit hem för att hjälpa farmor. Jag ville såklart vara där när farfar kom hem, och mamma försökte förklara för mig vad som hade hänt med farfar. Hon berättade att proppen i farfars hjärna hade gjort så att hans kropp inte funkade som den skulle. Hon sa att han inte kunde använda den vänstra sidan av sin kropp som vanligt. Jag försökte förstå, men jag kunde inte alls veta vad mamma menade. Hon sa sedan att farfar inte kunde gå som vanligt, eftersom hans vänsterben inte fungerade. Hon sa också att han inte kunde använda sin vänsterarm. Han var nästan helt förlamad i sin vänstra sida. Det gjorde mig ännu mer rädd, så när jag hörde att farfar kom in genom dörren sprang jag och gömde mig bakom farmor och farfars säng. Där satt jag ett bra tag, tills farmor kom och drog fram mig. Jag sa inget, utan följde försiktigt med farmor in i köket. Farfar satt på en stol och skrattade. Allt verkade vara som vanligt enligt mig. Men ett tag senare insåg jag att det mamma hade sagt faktiskt stämde. Han hade fått en rullstol, och farmor var tvungen att hjälpa farfar med de allra enklaste saker. Som att gå på toaletten eller att skära upp maten. Jag var ledsen när jag insåg att min farfar inte var densamma igen. Så när jag satt i min ensamhet i mitt rum, hittade jag ett gammalt hemmasytt mjukdjur. Det var bara en enkel gubbe. Stora klumpar till händer, inga fingrar och inga tår, ditsydda ögon av blått garn, och en stor glad mun i rött garn. Han hade inget hår och dens kropp var uppdelad i två färger. Den hade ljust brunt tyg på den högra sidan, och mörkt brunt på den vänstra sidan. Jag granskade den länge, och förstod snabbt att den var som farfar. Kroppen var uppdelad i två delar, en som fungerade och en som inte gjorde det. Den alltid glada munnen, och det glesa håret. Jag slog armarna om den och mumlade till den att det var farfar. Jag tog alltid med min nyfunna vän till sängs. När jag grät kramade jag honom hårt, och jag kunde ligga och berätta om mina dagar för den.

Samtidigt som tiden gick gjorde farfar framsteg. Farmor hade hjälp honom att träna upp hans ben. Farmor höll honom under armen och stödde honom, medan farfar hade en käpp i sin friska, högra hand och gick fram och tillbaka genom huset. Han hade tränat upp sitt ben så pass att han inte behövde rullstolen när han skulle någonstans, utan kunde ta stöd av farmor och gå med käppen istället.

Men så fick farfar ännu en stroke. Han åkte in på sjukhuset igen, men den här gången skedde ingen större förändring. Han blev bara lite stelare, men hade fortfarande samma goda humör.

Han kunde sitta i flera timmar och lösa korsord, och hade pennan nerstucken i sin stela, vänstra hand. Han använde den som någon sorts hållare, och stoppade ner näsdukar, pennor och kort där, så visste han vart det fanns. Det roade mig en aning, och farfar verkade inte tycka att sin sjukdom var en plåga, utan gjorde det bästa av situationen.

På somrarna brukade han följa med mig, mina syskon och farmor på små utflyter till en liten badstrand vi brukade besöka. Han åkte i sin permobil och tyckte mycket om att köra ikapp med våra cyklar och tuta på oss. Vi skrattade alltid åt farfars upptåg, och han var fortfarande sitt gamla glada jag.

Men sedan fick han också någon sorts diabetes. Sockersjukan kallade farmor det, så varje gång jag och mina syskon var där och fikade, försökte farfar smyga åt sin en bulle eller två. Men farmor kom alltid på honom och bannade honom försiktigt. Han tog det hela ganska lätt och skrattade varje gång, det var hans sätt att hålla humöret uppe medan han blev sjukare.

När jag blev äldre började jag skolan fem mil från hemmet, så jag hade inte lika mycket tid att hälsa på mina farföräldrar. Från början kändes det jobbigt, men med tiden blev jag van och tänkte inte lika mycket på det. Farfar hann åka in på sjukhuset igen. Ännu en stroke har jag för mig. Men resultatet blev bara ännu en gång lite mera stelhet. Farfar blev praktiskt taget rullstolsbunden, och behövde hjälp med det mesta. Sedan flyttade jag hemifrån, och de tillfällen jag kunde träffa honom blev allt färre.

De gånger jag var hemma hos familjen och kunde hälsa på farmor och farfar så såg jag hur farfar mådde allt sämre. Han sov sig igenom stora delar av dagarna, och klev mest bara upp för att äta, gå på toaletten och dricka lite kaffe. Det var heller inte så ofta som jag såg honom lösa korsord, något som jag alltid hade varit van att se honom göra. Han var fortfarande glad, och drog ett dåligt skämt ibland. Men ju mer tiden gick, ju färre blev skämten.

Ibland kunde jag sitta och titta på hur mager han var, att hans lår knappt var bredare än mina överarmar. Han såg trött och sliten ut, och hans ögon saknade den glöd han alltid brukade ha förr i tiden. Oron gnagde smått inom mig, och långt inom mig kände jag på mig, att jag snart inte kunde få se honom mer.

Jag minns slutet mycket väl. Jag hade nyss fått sommarlov. Jag hade fyllt arton för nästan en månad sen och njöt av sommarsolen. Den första dagen på mitt sommarlov, en måndag alltså, vaknade jag av att mamma kom in i mitt rum. Jag var nyvaken och smått irriterad över att mamma väckte mig halv sju på morgonen när jag hade sommarlov. När hon berättade för mig att farmor hade ringt, så förstod jag nästan direkt. Hon berättade att farmor hade vaknat men inte farfar. Hon hade försökt fått liv i honom, men utan resultat. Sedan hade hon ringt ambulansen som var på väg. Mamma satte sig ner på sängen bredvid mig, och strök mig över håret. De tårar som började strömma nerför mina kinder var lugna tårar av sorg, inte hysteriska tårar av chock och oförståelse. Jag klev upp och klädde på mig. Gick ner och satte mig ute på bron. Det var tidigt på morgonen, men solen sken redan samtidigt som jag fortsatte gråta. I mina tankar hoppades jag på att ambulansmännen skulle få liv i farfar, men en annan del av min hjärna slog undan den första tanken och sa att farfar hade dött i sömnen, en lugn och stilla död. Mamma försökte få tag i mina fastrar. Den ena fastern fick mamma tag i ganska snabbt, men den andra var på jobbet och svarade inte i sin mobil. Pappa hade också hunnit ut och jobba. Han hade ett eget företag i skogsbranschen och stod ute på ett kalhygge någonstans. Han svarade inte heller i telefon. Mamma fick ringa till min andra fasters chef och förklara läget, och strax därpå ringde hon upp. För att få tag i pappa fick mamma ringa till en av hans anställda, och ett litet tag senare rullade pappas bil upp på gården. Jag satt nästan hela morgonen ute på trappan. Grät stilla och tänkte inte mycket. Jag försökte bara förstå att det verkligen hade hänt. Sedan kom mamma ut på bron och bad mig väcka mina syskon. Jag gick upp på övervåningen och väckte min då 12-åriga lillebror. Jag petade lätt på honom och mumlade hans namn. Han vaknade förvånansvärt lätt och tittade på mig med sömndrucken blick. Han såg mitt rödgråtna ansikte och frågade vad som hade hänt. "Farfar har dött." Mumlade jag och tårarna fortsatte strömma. Min lillebror sa ingenting, utan klev upp ur sängen och gick ner till mamma. Mina andra två småsyskon vaknade av sig själv, men de var för små för att förstå allvaret, och ställde bara en massa frågor när mamma berättade att farfar hade dött. Sedan satte de sig och tittade på tv, som om inget hänt. Min äldsta lillebror gick omkring i huset resten av dagen. Han vandrade runt som om han var rastlös, men sa inte mycket, utan bara gick och gick.

Lite senare på dagen frågade mamma om jag ville se honom en sista gång. Jag tänkte tanken på att få se min farfar ligga kall och orörlig, jag skakade bort den hemska bilden ur huvudet och muttrade ett nej till mamma. Hon strök mig över håret igen, och gick in för att ringa ett samtal till.

Stora delen av den dagen är som ett töcken för mig. Jag minns mest bara att jag grät lugnt, och att mamma ringde en massa samtal. Huset var lugnt och tyst, sånär som på min femåriga lillasysters ständiga frågor om döden.

På kvällen satt hela familjen framför tv:n och såg på Bröderna Lejonhjärta.
Det var då som Skorpan dog, och hamnade i Körsbärsdalen. Min sjuåriga lillebror satt häpet och tittade på programmet, och när det tillslut var slut frågade han mig:
"Vart tar farfar vägen nu, när han är död?"
"Han är i Nangijala." Mumlade jag och försökte hålla mig från att gråta.
"Dit Skorpan kom? Med alla fina träden?" Frågade han och tittade storögt på mig.
"Ja, och du vet att i Nangijala kan man göra allt man aldrig tidigare kunnat. Som när Skorpan kunde simma?" Min lillebror nickade och var tyst en stund innan han tillslut frågade:
"Så nu kan farfar gå igen?" Jag började gråta och han tog min hand.
"Nu kan farfar gå igen."