tom och johan lurkar i min hjärna och snackar skit om varandra

de är astaskiga mot varandra

min hjärnor

av alexander den store leo lejonen

den börjar en tragedi, det de trodde skulle vara en soliga dag ute på landet blev ett hemskt öde. vad kan man annars förvänta sig om bomullen var slut däruppe på månen. den knastrade till och gav med sig en substans som likande sokervadd i purpur violette. men vad var det egentligen? vad skulle man förvänta sig en solig, men ändå tragisk dag som idag? de möttes vid klippan.

- så, har det varit kul att vara förseglad? frågade han med en viss ironisk underton.
- hur kan man inte tycka det är tråkigt under denna fabulösa dag, svarade han lika ironisk

de var rivaler, från då i tiden. ja, det var ett år efter kristis födelse de träffades, fäste blickarna mot varandra och började tävla om mig. jag skulle födas under årets tredje månad, inte före, och inte efter. men inte samma år, utan ett liknade år i vad som kändes en planet långt långt bort. de skrek i mina öron med deras gälla röster, jag hör de bråka om mig. det känns bra.

ska det bli ett kapitel till av deras äventyr. som nyblien författare väljer jag ett öppetslut. må all lycka vara med er. den är med mig.