Vincents mamma var sjuk, väldigt sjuk, och hur många läkare som än undersökte henne. Så sa de alla samma sak:
Hans mor var dödsdömd.
Men Vincent ville inte tro det. Så varje dag var han ute och letade, på varje apotek och hos varje medicinkvinna, för att finna ett botemedel.

Vincent hade åkt långt, och var väldigt trött men han måste leta vidare, alltid leta vidare.
Så han gick in på alla möjliga tänkbara ställen i den här staden, vars namn var Edel. Men ingenting, han kunde inte hitta någonting. Så till slut fick han ge upp och påbörja sin färd hemåt. Till natten fick han lov att hyra in på ett värdshus. Han gick in och betalade och sedan in på sitt rum. Där damp han ner på sin säng och somnade omedelbart.
Morgonen efter gick han ner till värdshusets matsal och beställde lite frukost. Rummet var stort men av någon anledning, ändå trångt. Det stod bord och stolar överallt och vid vissa av dem satt det även människor.
Vid ett bord nära Vincent satt det två män och de pratade om något som genast fångade Vincents uppmärksamhet.
- Enhörningsblod är bra till att bota, jag måste ha enhörningsblod! sa mannen närmast Vincent.
- Ja, det är ju väldigt värdefullt, men jag vet något som är ännu mer värdefullt, något som många skulle kunna dö för, så bra är det! sa den andre.
- Va då, Igor? Berätta!
- Jo, min vän. Drakägg är det mest värdefulla, och det på grund av dess otroliga förmåga att kunna bota allt och då menar ja verkligen allt, inte bara några få sjukdomar, som enhörningsblod gör!
- Åh, det måste jag ha, men säg mig min gamle vän, finns det inte en hondrake på toppen av berget Lemendia?
- Jo visst, jo visst, nickade Igor.
Mer behövde inte Vincent höra. Han betalade och sprang sedan ut och fram till sin droska och for hem i rasande fart.
När han väl kom hem packade han ner några klädesplagg, lite mat, ett svärd och dryck i ett knyte, och sa sedan till sin mor att han skulle resa bort i några dagar.

Berget Lemendia låg flera mil ifrån där Vincent bodde. Men Vincent gillade att vandra och hade inga problem med att hitta vägen.
Innan Vincent klev in i den stora skogen som skulle leda honom hela vägen fram, tittade han bakom sig, och tänkte på att nästa gång han såg sitt hus och sin mamma igen, skulle han ha ett botemedel.
Han log för sig själv och tog de få sista stegen, in i skogen. Skogen var mörk och fuktig och överallt såg han olika smådjur, så som ekorrar och fåglar. Det var lugnt och tyst, förutom smådjurens olika läten, och han själv. För varje steg som Vincent tog, knäcktes kvistar och barr och några enstaka kottar flyttade på sig.
Han gick i många timmar, men tänkte inte på det, för det enda han ville var att komma fram.
Men till slut när mörkret började falla, var han tvungen att inse att han inte kunde fortsätta. Så han slog sig ner i en glänta, där han sedan gjorde upp en eld, för att skrämma bort alla odjur. Men elden hade såklart även ett annat syfte, för Vincent hade blivit hungrig efter en lång dags vandrande. Så han tog fram en bit kött ur sitt knyte och stekte det sakta, på varje sida över elden.

Det var gryning och det var dags för Vincent att fortsätta sin långa färd.
Han packade ihop sina grejor och fortsatte att vandra. Denna dag var väldigt lik den förra, han gick och han gick, men till skillnad från dagen innan så stannade han denna gång lite oftare. Han hade nämligen blivit väldigt trött och stel, och orkade därför inte lika mycket.
När nu andra dagen började närma sig sitt slut, och mörkret åter började falla, såg han berget, han var vid dess fot.
Men Vincent kunde inte börja klättra nu på grund av mörkret, men skulle heller aldrig ha orkat. Så istället gjorde han en brasa, grillade lite mat och gick sedan och lade sig.

Nästa dag råkade han sova över tiden och det var redan ljust ute när han vaknade. Så han reste sig upp och gick en liten bit, tills han plötsligt stannade och tittade med förvåning upp mot skyn, upp mot det berg som, nu, tycktes vara oändligt. Toppen pekade så högt upp i skyn att man blott kunde ana dess konturer, dold av molnen som den var.
Men Vincent visste ändå vad som väntade där uppe, och skrämdes lite av tanken att behöva möta denna best, detta odjur.

Sakta klättrade han upp för, han var spänd i hela kroppen och svettades ymnigt. Men upp skulle han, hela vägen.
På dagarna klättrade han och på nätterna sov han, på de få släta platser som fanns.
Vägen upp var svår, och ibland lossnade stenar från berget, så att Vincent nästan ramlade ner.
Men upp kom han. När det bara var några få meter kvar, stannade han upp, för att hämta lite mod. Han tittade upp och såg att draken inte var där. Det enda han såg var det magiska ägget.
- Nu är min chans, jag måste göra det, mumlade Vincent.
Vincent kämpade sig upp den sista biten, och smög sedan sakta fram till ägget och la det i sitt nu, ganska tomma knyte. Sedan började han åter klättra ner, efter ett tag stannade han åter igen , denna gång för att vila ett tag.
Efter några timmars sömn var han åter på väg ner.

Dagar och nätter gick och han började närma sig sitt mål, marken. När det var ungefär tio meter kvar till marken, hörde han ett vrål. Draken hade återvänt från sin färd och var ursinnig, den tittade sig omkring och fick syn på Vincent. Den gav ifrån sig ytterligare ett vrål och dök ner mot honom.
Vincent var som fastfrusen, där han hängde och tittade upp mot odjuret. Den kom emot honom i rasande fart, när det var ungefär en meter mellan draken och Vincent, släppte han taget från berget.
Draken grep tag i knytet där ägget låg, men Vincent vägrade släppa taget, ägget var hans mammas enda räddning och han skulle göra allt för att föra det till säkerhet hos henne. Men draken var arg och tänkte inte ge sig, den var så arg att det nu nära på rykte ur dess nosborrar.
Med ett plötsligt ryck, släppte draken Vincent, så att han föll med en kraftig duns till marken. Vincent kände det som om varje ben i hans kropp hade gått sönder, men rullade ändå, av ren instinkt undan. Tur var väl det för i just det ögonblicket bestämde sig draken för att förvandla honom till en grillad kyckling. Eld sprutade på den plats han nyss legat. Han kravlade sig åter upp på fötter medan han letade efter något som kunde hjälpa honom. Då kom han att tänka på svärdet som han lämnat nere på marken, bakom en stor sten, när han klättrade upp för berget. Vincent tog sats och sprang så fort han bara orkade och kastade sig, trots sina skador, i skydd bakom stenen. Han lämnade försiktigt ifrån sig ägget och tog istället tag i svärdet, samtidigt som han med den andra handen tog tag i en ganska stor sten. Vincent tog i, med alla sina krafter, och kastade stenen mot draken. Draken blev rasande och kastade sig mot Vincent, men Vincent var beredd och körde svärdet rakt igenom drakens kropp. Draken sjönk ihop, död. Andfådd tog Vincent åter tag om ägget, och höll det tätt intill sig. Sedan kröp han utmattad ihop och somnade.

Vincent sov i nära på ett dygn, innan han åter kunde fortsätta sin färd hem. Men han var fortfarande trött och fick därför lov att stanna hela tiden inte bara några få gånger, som på dit vägen. Han kunde inte heller nöja sig med att bara sova på nätter utan han fick också göra det under dagarna, vilket gjorde så att resan försenades betydligt.
Det verkade som om han aldrig skulle komma fram.
Det tog en hel vecka mer än dubbel så lång tid som på vägen till berget, att ta sig hem.

Nu var han hemma igen, och fast att han fortfarande var väldigt utmattad så hade han ingen tid att tänka på det. För det enda han tänkte på var att ge sin mamma ägget.
Så han rusade in i köket, tog fram ett glas och knäckte ägget. Grön gyttja strömmade ut ur det och det luktade avskyvärt.
Vincent tog glaset från diskbänken och sprang in till sin mamma.
- Mamma drick, drick! utbrast han.
Hans mamma tittade på den avskyvärda gyttjan och rynkade på näsan.
- Vad är det där?
- Ett drakägg, mamma. Drick!
Med viss tvekan tog hans mor drycken, och drack. Hon drack varenda droppe.
- Usch vad vidrigt!
- Ja, men det kan hjälpa dig! svarade Vincent ivrigt.
- Ja, jag hoppas det.
Hela dagen väntade Vincent på att miraklet skulle ske, men ingenting hände. Så till slut gick han och la sig för natten.

Dagarna gick men ingenting hände med hans mamma, hon blev varken sämre eller bättre. Vincent började tro att hans resa hade vart förgäves och att hans mamma aldrig skulle bli bra.
Men så en morgon vaknade Vincent av att hans mamma ropade på honom.
- Ja, jag kommer, jag kommer, ropade han tillbaka.
Vincent klädde på sig sina kläder och gick sedan ner för trappan och in till sin mors rum.
Hans mamma stod där inne med ett leende på sina läppar.
- Men mamma du borde faktiskt inte vara uppe, gå och lägg dig igen. Om du vill ha något kan jag hämta det.
- Men jag mår bättre nu!
- Va?
- JAG MÅR BÄTTRE NU! Titta!
- Vincents mamma hoppade och dansade över hela rummet. Efter ett tag gjorde Vincent henne sällskap och de skrattade och sken som solar båda två.

Vincents mamma blev långsamt bättre. Hon fick ligga till sängs större delen av tiden. Men fick så småningom börja träna lite genom att gå omkring tillsammans med Vincent, och hjälpa till med de lättare delarna inom hushållet.