Nio nätter kvar att arbeta.
Nånting har hänt, nere i de djupa omedvetna schakten. Bromsar har lossats. Små homunculus skyfflar in kol i maskinen och ekipaget börjar stäva framåt, på allt säkrare kurs.
Oron har lagt sig. Jag har arbetat mig igenom lager av motstånd; nu ser jag fram emot frihetens timme med förväntan. Jag har planer. Jag har mål som tidigare var omöjliga att sikta på.
Den jag en gång var har klättrat upp ur anpassligheten och återerövrat sin plats vid rodret.
Nu är jag inte längre så rädd för att sluta jobba. Rollen faller av mig, som avlagda klädesplagg, så nötta att de inte längre håller ihop i sömmarna.
Jo, jag är igenom nu.
Fruktar ingenting!