Smeden smidde sina tystlåtna tårar
ensam i glöden,
tillvaron hade börjat påminna om
en kyligt avmätt halsbränna som
stod som en spartansk men en gång
en anspråksfull gloria
omkring en man som bar sitt eget huvud
som sitt sista,
den blåaktiga elden lät de yttersta grånande
tistlarnas tankar brinna ut:
Ljudlöst,
Ramlade iskristallerna från himlavalvet
Det vackra och det vulgära i symbios,
Ett litet liv i världen.

Hej då,
sa han till sig själv och järnet;
ringarna i bojorna levde
på sätt och vis och
återstoden,
rosten
blev till en del
av någonting annat.

Tusentals år förflyter
Ett kranium med rester av stål
Kring kindbenen
Spolas upp på en strand,
Sand rinner
Som ur ett timglas ur
De tomma ögonhålorna
En stjärnklar natt
I ett nytt annorlunda land.