En bekant ur det förflutna


Han kände igen henne i samma ögonblick som hon kom in genom svängdörrarna i Centralstationens café. Hon hade fortfarande sitt långa hår i en nonchalant knut i nacken. Envisa, uppnosiga slingor som vägrade foga sig föll fortfarande fram över henne ansikte och hon strök undan dem med en otålig gest. I hans fantasier och drömmar fanns just den gesten med. Den var en del av henne. Håret var visserligen inte längre mörkt men de silvriga slingorna ändrade inte hennes utseende. Pigga bruna ekorrögon, olivfärgad hy trots att det var ett stycke in i november. Gången var densamma. Hon satt i hälen, hårt och bestämt, rullade sedan fram på foten och stod sedan nästan på tå när hon förberedde nästa steg. Det var en gång som påminde om balett.

Han var på väg att ropa hennes namn, vinka henne till sig, men hon var inte ensam. I hennes sällskap kom två tonåriga pojkar, yngre än hans egna. De satt sig vid ett bord i närheten. Inte så nära att han kunde höra vad de sa men nära nog för att han skulle kunna urskilja deras röster. Hennes blick svepte över lokalen, gled förbi honom, såg honom utan att se honom, vilket gjorde honom förskräckt över tiden som passerat sen de sist sågs. Herre Gud! Hon kände inte alls igen honom. Hade han verkligen förändrats så mycket. Handen drogs omedvetet mot hjässan som för att strycka bort någon obefintlig, bångstyrig lock. Tiden hade inte bara tunnat ut hans hår utan också gett det en ny färg ; en obestämbar mörk centré. Vid tiden för deras kärleks sommar hade han haft långa blonda lockar. Trettio år är en lång tid. Hans första och största tonårsförälskelse hade varat en sommar som aldrig tycktes ta slut. En upplevelse som präglat honom så starkt att den följt honom genom livet. HON hade följt honom genom livet.

Sommaren som aldrig skulle ta slut hade försvunnit med den första kyliga septemberluften. När hon lämnade honom hade hon lämnat kvar en slöja, tunn som spindelnät, som höll honom kvar, snärjde honom alltmer så snart han försökte ta sig loss. Han satt där och tänkte på att han egentligen aldrig riktigt velat slita sig loss. Några veckor efter hennes avförd kom ett brev poststämplat i London. Kuvertet innehöll ett kort på henne själv. Han hade själv stått bakom kameran därute på ön. Skrattande ögon, skrattande mun och så förstås det retsamma uttrycket, den gäckande glimten som han bara tog av sig under deras mest intima stunder. Hon hade lagt med en lapp med en egenhändigt komponerad dikt som han snart kunde utantill:

En dag av denna sommar vill jag spara,
I en byrålåda…..länge.
Ta fram den glädjelösa dagar då solen
Inte ville komma fram.

Den gröna viken där du dansade tango
Med en blåmanet…
Blanka hällar och en sol av Salvador Dahli

Livet är ju nuet men detta var vårt
Din tunga som smakade salt..
Och inget kunde vara skönare än att
Vakna i solnedgången och finna
Ditt huvud vilande tryggt som en fågelunge
..mellan mina ben



Längst ner i hörnet hade hon skrivit två ord: saknar dig”.
Det var allt.

Han hade gjort precis som dikten sa. Längst ner i en byrålåda hade han förvaret kuvertet och med det minnet av hela deras sommar. Bevakat det svartsjukt och ömsint. Detta skulle ingen få ta ifrån honom. Inte ens kvinnan som han kom att älska. Hon som delat hans liv, fött deras barn, varit hans kamrat.

Med en tidning som kamoflage kunde han ostört betrakta detta underverk. Föremålet för hans drömmar och längtan. Hennes röst höjdes och sänktes. En klang i rösten var ny för honom. Hårdare och mindre flickaktig. Hennes fingrar trummade ideligen mot bordsskivan medan blicken bevakade svängdörrarna. Tydligen väntade hon ytterligare sällskap. När han betraktade henne som mest intensivt bleknade hennes ansikte ibland bort och ersattes av bilden av hans egen kvinna, hans kamrat. Hon som hela livet fått stå tillbaka, komma i andra hand. De stora känslorna hade han sparat åt henne i byrålådan. Ibland envisades han med att släcka ljusen i sovrummet och då fanns hans minne med även där. I skydd av mörkret var hon med och gav hans passion extra näring och liv som ibland kunde överaska hans kvinna med en glöd som aldrig annars fanns mellan dem.

Han ville gå nu. Förälskelsen som varat i trettio år höll på att ta slut. Den skulle ha tagit slut för länge sen om han inte hela tiden gett den näring med nya fantasier. Flickan var nu en kvinna. Vacker, men vanlig. Ingen gloria och ingen piedestal. Han kände hur spindelnätet långsamt löstes upp. Han var fri. Det hade varit ansträngande att dela sig mellan två kvinnor . Så fort tillfälle gavs skulle han klippa sönder kuvertet i små bitar och ge det dess rätta proportioner. Hon var en kvinna ur hans förslutna.

Högtalarna annonserade att tåg X2000, som förde hem hans fru från en konferens, var 5 minuter försenat men skulle strax inkomma på plattform två. Han reste sig snabbt, slog numret hem och bad pojkarna ordna något mysigt. Snälla ni, mamma vet inget men vi har faktiskt något att fira. Nästa anhalt var blomsteraffären i galleriean. Medan han skyndade på stegen bad han till gudarna att de skulle ha laxfärgade champagnerosor. Kanske var det inte för sent för honom och hans livskamrat.