Det är mörkt ute och regnet faller. Alla lampor har slocknat och låter mörkret härska. Jag borde krypa ner bredvid honom i sängen, han sover tungt som ett barn. Men jag tänker bara på dig och när jag blundar ser jag enbart din gråa blick. Som den såg ut sista natten i juli. I samma ögonblick som jag lämnade dig kvar där fylld med frågor sårade jag mig själv genom att såra dig.

Telefonen står en armlängd bort och det vore så enkelt att sträcka ut en hand. Bara för att få höra din röst. Låta dina ord smeka mina öron.
Sommarens minnen värmer min själ när jag är frusen inombords. Och dina sista ord ekar i mitt huvud, spelas upp som en snurrig repris.
"Hans kärlek kommer aldrig att vara lika uppriktigt ärlig som min."
I den stunden kändes det naivt, men nu ser jag klarare. Mina blåögda drömmar har fått ett abrupt slut.

Och jag saknar din trygga famn.
Men min stolthet hindrar mig från att komma krypandes tillbaka. Och jag skäms över smärtan jag givit dig. En tagg i ditt hjärta som för evigt sitter fast. Tårarna inombords låter jag flöda om natten, medan han sover.

Det här brevet är skrivet av kärlek till dig i vetskap om att jag sårat dig. Du, endast du borde läsa detta brev. Men mina ord behåller jag för mig själv.