Det låg i luften. Eller i vattnet att det skulle bli såhär. Jag älskar hösten med sin klara luft att dra ner i lungorna. Med sin ljuva lönnträdets köttprakt, och aspens, ja naturligtvis också rönnens fylligheter. Jag brukar göra en skogsbrasa på det lokala förortsberget att sitta intill, så tittande på spelande glödhärden, njuta närheten till min (något motvillige) sons pinnpetande i elden (så kul tycker han nu inte att det är att gå till skogs), fjärrkisa bortom Mälarens öar nedan mina kängfötter. Men inte i år och jag vet inte varför. Jag är nere, deppig, av ingen orsak alls, hittar inga mätbara skäl. Har en den bästa pojken, nyfiknare och spänstigare än vanligt, tonåring från i år, mitt i ett dynamiskt växande, som gitarrist och som människa, aldrig verkar han ha det tråkigt i bemärkelsen tristess, min godhjärtade vackra grabb. Inte långt härifrån finns en kvinna, en riktig med så att säga företräden; en snygg och rar person med famn och mun och ögon och de smeksammaste händer, somliga stunder bara för mig. Men ändå och utan begripliga skäl sitter jag här, mitt emellan två jobb som man säger: som en poet från Cornelis och Slas tid dricker jag utan vidare spanskt till frukost. Sliter med hela
ansiktsmuskulaturen och delar av nacken bitar av finskt bröd till; skär stående vid diskbänken, nästan rasande, italiensk salami med ärvd lappkniv; drar för gardinerna och svarar inte i telefon; skyggar för dagisbarnen på gångvägen utanför fönstret. Mår egentligen inte illa, har inte direkt ont.
Jag blev ingenting. Nu när jag är fyrtiosju år, och på livets middagshöjd - det är nu jag ska skörda - jämnårig med landets svala makthavare, eller rentav storebror till dem, kan jag säga så: jag blev inget. På åttiotalet, då jag blev nödtorftigt vuxen, nyinflyttad till Stockholm, och mellan arton och tjugoåtta år gammal, var det redan över, visionerna. Jag gled runt i långrock från Myrorna, gömde mig på pizzerior med nästan runda starkölsstop i näven. Medan moderaterna tog över det mesta sträckläste jag Bukowski (det var det enda som gick att läsa full) och lyssnade till Allan Edwalls visor (där kände jag igen mig), satt på biografen Grand på Sveavägen två dagar i veckan, ibland varje dag (såg Gökboet innan den försvann från repertoaren efter åtta år). Jag brukade dricka sex öl på krita på pizzeria Kefalu på Dalagatan innan jag gick runt hörnet och lade mig i en etta med ett fönster mot gården som pappa köpt till mamma i slutet av sjuttiotalet. Där blev jag i tretton år, hela åttiotalet och lite till, och jag glömmer nog aldrig bilden av mig i otvättade hisspegeln: hur jag svajade, småflinade åt bilden av stadig fylla.
Jag blev snabbt ingen, nästan direkt, men far min var en kämpe, pappa, som jag älskar mer som död, mer för varje dag som går. Han gick från att vara beständigt onödig (hans fars ord) bypojke i utkanterna av Sverige, ett Sverige som inte talade svenska på den tiden, blygare än de flesta, även med lappländska mått (om man nu är blygare där än på andra platser) - till att bli en att räkna med. Enligt en ingift, gruvis med stendammslunga för övrigt (black lung på engelska), stod han i en port i huset intill Parkskolan i Kiruna, tjugo mil hemifrån som trettonåring första dagen på realskolan, som det hette då. Hela den första dagen blev han alltså stående i en port (då visste han inte, ej heller sedan, aldrig fick han veta, att hans son trettio år senare kom att somna i en port, vilket troligen knappast hade förvånat honom, åtminstone inte efter några år).
Men han, pappa, gick alltså, flitig och alls inte utan vackert mod, från bypojke till att bli Malmfältens genom tiderna yngste gruvfogde (det hette platschef då, gruvdirektör senare, men gruvfogde låter roligare i min mun; nu är han naturligtvis glömd av alla under sextio). Till mig har han sagt, en gång då vi åkte skidlift ihop, att han fick chansen (han tillhörde det som förr hette begåvningsreserven) och kunde därför inte säga nej eller vänta, varken till tentorna i Göteborg eller till de föreslagna befattningarna på karriärstegen; trots skammen av att svika sin klass, sina ofärdiga bybröder (ja, de blev kvar, somliga drunknade i brist på intryck eller tusenårig skam eller av alltför mycket ovett, vad vet jag) och systrar (det sägs att han stack åt dem pengar), samt den reella sorgen över att ha varit alltför litet hemma med barnen då de, alltså vi, växte upp. Men det sistnämnda sa han inget om, annat än som död. Enligt välunderrättade källor, det vill säga från mina båda systrar i den nutida healingsfären.
Jag står här, mitt emellan mina två viktigaste pojkar, modiga bägge två, levnadsdugliga. Jag vet varken ut eller in (jag tröstar mig med Slas noveller skrivna i jagform från 1975 och med The Bands fyra första skivor, som jag tycker låter mer modernt än allt nutida, från 1969-1972). Främmande är denna tid, inget blev jag (kanske börjar jag bara åldras). Men ett gott hjärta fick jag av de två, av min pappa, av min son. Det är älskansvärt, det är värt att älska, även om jag inte vet vad jag ska göra av den, kärleken.