Hon var lika ren och vit som i går, men förvirrat valde hon färger som gjorde den rena duken smutsig. De skitiga penseldragen förvanskade målningen och lät dem betrakta det de åtrådde.

Ingen såg oskyldigt vitt när de fick ge grisigt svart till andra, som stänkte på mer svärta till tredje, för att säljas som total fulhet till fjärde, och blev till sanning för den femte. Viskningar, från ljust till mörkt.

En uppmålad osanning som gladeligen höll vernissage. De frossade i tilltugg medan de med stirrande blickar dömande synade det verk de enhälligt bestämt sig för att vara äkta. Osanningen prisades. Snuskigheten lockade. Vulgära drag av en skamlig attraktion de osmakligt sög sig fulla av.

Hungriga av ruset slängde de törstigt på mer färg till inte en enda vit fläck av hennes kropp återstod. Hon hade öppnat upp sig och fanns kletigt utsmetad över deras mörkröda läppar. Mättade tog de ett steg tillbaka och beundrade den extas hennes falska förförelse skänkt dem.

Hon betalade en skuld hon aldrig varit skyldig. Sonade ett straff utan brott. En botgöring för vad som aldrig hänt.

Fortfarande lika ren, som igår.