Niz

38 år

Dagbok

Dagbok - Juli 2026

« Tillbaka till dagböcker

Lämnad av den jag älskar utan förklaring. Jag skriver brev till honom för att ventilera och inte bli komplett lunatic.

Tisdag den 28 Juli 2026

Kärleksbrev till Johan - brev 2

Tisdag 28 juli
Vaken: 42 timmar
Sömn: 6
Mående: horribelt
Dag utan att äta: 3
Dag med vatten-diaree: 7
Antal gånger jag gråtit idag: 2
Dagens betyg i den här skiten: 5/10

Somnade halv 5 i morse, då efter jag kaskadspytt och sket ner mig, nej men jag sket på toan, efter jag spytt. Eller före. Jag minns inte.
Ångesten var obeskrivlig. Kändes som jag skulle dö, men det skrämde mig inte. Dock kändes det väldigt obehagligt i kroppen då den är väldigt stressad. Feberfrossa efter att ha suttit och tatuerat knät, matade svart på knäskålen, vidrig smärta. Skönt tyckte jag, ju värre fysisk smärta desto bättre. Det själ lite rampljus från min fantastiskt onödiga jävla hjärtesorg. Längtar tills det går över till ilska. Vid den tiden brukar ni män börja fundera över valen ni gjort, och vi kvinnor, som sörjt, tappat både vikt och livslust i månader startar vår glowup och comeback. Vi inser vårt värde och tar stånd i saker och lyckas med berömmelse bla bla bli starkare än nånsin bla bla, ni ångrar er bla bla.

Fast i det här fallet är det bara.. sjukt.
Och det säger sig mycket när det kommer från en instutions-fia från psyket som sett all jävla galenskap den här världen har att erbjuda. Jag menar, jag är ärrad in i benmärgen efter en barndom som nästan kostade mig livet på grund av vuxna, ens förälder och äldre syskon som förgrep sig brutalt på en och lämnade kvar trauman som aldrig läker.. trots allt det så är jag ändå träffad, Bulls eye, taken by surprise I will say. Krossad. Jag är så jävla besegrad av dig och din behandling att jag inte ens skäms för att erkänna det. Jag kan inte dölja det heller. Alla ser att det är nåt allvarligt fel som pågår at my house.
Och det var längesen jag kände den här sortens smärta. När den enda i hela världen som jag nånsin brytt mig om på det här sättet, litat fullständigt på och varit (är) så jävla kär i, som jag aldrig varit förut. En som rev barriärer av väggar, fick mig att tro på att jag kommer faktiskt få ett jävla fint liv trots allt.
Som sen out of the blue, rycker mattan under fötterna och gör det värsta tänkbara.. försvinner utan förklaring och blockerar alla kontaktvägar.

Det är nästan som du har dött Johan. För jag kan inte prata med dig, jag får inte träffa dig. Jag kan inte ens så mycket som skicka ett sms till dig.
Så sorgen känns väldigt likt när någon jag älskat gått bort. Den går i vågor, som en snedtripp på svamp som inte går att bryta. När vågen av känslorna strömmar in och halsen stryps åt, en betongsugga lägger sig över bröstkorgen, ögonen svider för jag håller tårarna tillbaka bla bla, då känns det som jag ska implodera. Hjärtat sprängs. Pang bom svart och evig tystnad.

Men sen rullar vågen vidare och jag lämnas tom. Skalet av mig och dess originala funktioner funkar, men jag känner mig ihålig. Funktionen som gör att det strömmar Jennie genom mig är på off. Det kommer inget. Inte ett enda jävligaste skämt. Eller skratt. Jag drar på munnen i nåt försök till leende ibland, vilket i verkligheten får det att se ut som jag imiterar att jag har Downs-syndrom. Eller att jag har det på riktigt.
Kanske skämtade jag nu, kanske hade du lett nu om du fått möjligheten att läsa det, vilket är högst osannolikt då tanken är att jag ventilerar i "brev" för att du inte är vuxen nog att ta det här mellan oss. Direkt. Det är ju inte klokt. Det är så sjukt. Hur kan man göra såhär?

Det är så sjukt att det gör mig sjuk. En nära anhörig sa idag att många vill att jag söker vård för den fysiska biten. Och jag lär få göra det om sömnen uteblir eller om jag fortsätter att kräkas och inte kan äta.
Kan ju inte ta dö på mig själv för det här. För dig. Eller?
Så jävla patetisk är jag.
Men nåväl..
Trots att jag borde hata dig så hoppas jag ändå att du har haft en bra dag.
Och ja det var jag som ringde 3 gånger med privat nummer. Förlåt. Det kommer hända igen.
Godnatt Johan!
Jag saknar dig

Jag blev lämnad av mannen jag planerade min framtid med, utan förklaring och utan att ens uttryckligen sagt att det är över. Fattar ni inget? Bra, inte jag heller.

Tisdag den 28 Juli 2026

Kärleksbrev till Johan. Brev 1

Måndag 27 Juli (fast egentligen tisdag 28 juli 00:54)
Jag har varit vaken i 36 timmar nu.
Omöjligt att sova, Omöjligt att slappna av och tänka på annat.
Allt jag möljer om och om igen i huvudet är VAD det är som egentligen har hänt?!

Jag spelar upp allt som vi sagt och pratat om de senaste veckorna.
Från att du åkte hem ifrån mig sist, efter du kom hem från Italien, tills nu

Vi hade ett bråk då. Bråket handlade om att du hade uppfattat mina konsertplaner som var aktuellt då, skulle ske tillsammans med kompisar. Jag hade sagt det året innan sa du. Men den kompisen du referade till kände jag inte ens när biljetterna köptes. Jag ansåg att jag alltid sagt vem och vilka som skulle med.
Det jag sa var "straight up fucking lies" för att citera dig.
Men det var väl bara ett missförstånd som vi löste tillslut.. gjorde vi inte det?
Du sa att du trodde mig.

Jag har aldrig ljugit för dig. Den enda i hela jävla världen som jag enbart sagt sanning till oavsett hur obekväm den varit.

Sen åkte du hem.. och Peter kom, härjade med mig hela dagen, vi
krökte röka och på kvällen när jag kommit hem, rullat en, gått ut och ringde dig så blev det lite struligt igen..
Jag ville lägga på för att lägga mig och du tyckte att det var konstigt att jag ville prata så lite och kändes förtegen om vilka jag varit med.
Fast jag var verkligen helt slutkörd.. dränerad. Kaputt. Jag sa ju det.
Och jag visste inte heller att du mådde skit och behövde mig.
Det kom fram efteråt.
Jag hade inte prioriterat min sömn över dig, när du är den som betyder allt för mig.
Men du blev besviken på mig och det var inget som gick obemärkt förbi. Ännu igen kände jag mig otillräcklig för dig.

Efteråt har jag känt att du drev längre och längre bort ifrån mig. Jag försökte hålla kontakten vid liv men svaren började utebli mer och mer från dig.
Du svarade inte när jag ringde. Du ville inte ringa upp.
Vi skulle ses en helg, fredag kom och jag hörde inget från dig förrän sent på fredagkväll, där du sa att du hade sovit i flera timmar.
Senare samma kväll vid 23 frågade jag om vi skulle träffas eller inte.
Du svarade "nä, hoppar nog det!"

Inget mer.
Mitt hjärta droppade ner till golvet.
Jag är helt säker på att det var här jag började förlora dig.
Jag går i affekt över hur sårad och besviken jag är, blir arg på dig. Minns inte vad jag skrev exakt, men någon jävla förklaring ville jag ha.
Du var kall. Kort.
Dagen efter skrev du tillsist "Ska det verkligen bli sånt jävla liv för att jag bara vill ha ensamtid? Nej fyfan!"
Och jag var så förvirrad johan. Är det mig? Vad jag gör jag? Vad har jag gjort? Vi hade inte setts på 4 veckor!
..så länge har vi aldrig klarat det förut!
Max 3 dagar.. från att vara ditt allt så var jag längre ingenting.

Allt efter det är.. bara en jävla gegga.
Jag har jagat dig. Jag har krävt svar. Jag gör det än men utan effort. Jag måste respektera och acceptera att du inte vill ha mig i ditt liv mer oavsett vilken anledning det än är.

Jag äter inte, jag sover inte, jag skrattar inte.
Jag är inne på 6e dagen med bukras var 20e minut. Äter jag minsta lilla så är toan den enda vän jag blir erbjuden.

Jag gråter, tuggar sönder tungan, gnisslar tänderna och biter ihop käkarna i ren stress. Får svårt att andas när jag tänker på dig, bröstkorgen pressas ihop till ett sugrör och varje andetag är ett världskrig att bekämpa.
Ändå tänker jag på dig frivilligt hela tiden och skiter i vad ont det gör. Hellre att du är där i mina tankar än ingen annanstans alls.

Det är som att det har dött något inom mig.
Jag kan inte acceptera att du verkligen är borta.
Jag gör allt för att distrahera mig från dom tankarna, därav sömnbristen. Jag är full rulle durasell 24/7. Vill inte fatta. Jag vill inte.

Time of death: onsdag 22 juli

Du svarade äntligen efter jag ringt med dolt nummer. Det enda du sa var "jag är bara så jävla trött på dina lögner!" Klick...

Blockerad. Radiotystnad.

Sen dess har du varit borta.
Jag och Barry åkte 20 mil totalt tur och retur i torsdags, i hopp om att försöka träffa dig hemma hos dig.
Knacka på, vi skulle kramas, prata och gråta ut och löser allt sammans, löser allt som vi alltid har gjort.

Det var bara det att du öppnade aldrig, antingen var du inte hemma eller så ville du inte.
Jag hade ju skickat ett meddelande på signal som du läste, så du visste att jag var där. Men det kom Inget svar. 37 minuter senare satt jag på bussen de andra 10 milen hem igen. Utan nånting med mig och betydligt tommare än före.

Heartbroken i all ära.. Det här är något så svart och smärtsamt att det känns onaturligt.
Omänskligt.
Helt oförberedd inför det här måste jag nu alltså leva i det?
Fortsätta mitt liv som förut. Före dig. Efter dig.
Hur fan ska det gå?
Jag visste inte att ett efter dig fanns i levande sfär. Jag föreställde mig döden som ett möjligt efter dig. Den enda faktorn.
Fel som fan hade jag.

Johan..
Ska jag aldrig mer få en snos igen?
Aldrig mer få höra "smöla mi"?
Inga fler rökkvällar och tarotkort, hänsynslösa garv mitt i nätterna... Aldrig mer få känna johan-lukten igen.. Aldrig mer får röra dig igen..

Nu grinar jag igen, av mitt eget brev.
Sorglig jävel.

Jag får väl försöka sova, försöka. Det är det enda jag kan nuförtiden, försöka!
Jag älskar dig.
Lika mycket som igår, lika mycket som första gången jag sa det och lika mycket älskar jag dig i morgon och dagen efter det.

Godnatt Johan

2026

juli (2)