Lena Dahlström

63 år

från Falun

Dagbok

Dagbok - Januari 2012

« Tillbaka till dagböcker

Söndag den 15 Januari 2012

Obekväma sanningar

Jag tror inte att verkligheten är rund, jag tror den är platt som en pannkaka……

När någon kom och påstod att jorden var rund lynchades denne. Jag och namn kan så klart inte komma ihåg vad denne dåre hette? Var det Copernicus? Eller var det han som i sin enfald påstod att jorden inte var alltings mitt?

Vi trodde att negrer var ett slags halvapor som bodde i träden och levde på bananer i princip in i 1960 om man får tro encyklopedin från mitten av 50-talet. Herregud säger jag bara? Och vi tror vi är smarta?

Vi tror att allt är oändligt, ja sälen är oändlig, men allt annat är ändligt det gror, växer, vissnar och dör. Allt levande dör, själen lever inte – själen ÄR, du ÄR en själ som har en kropp, ett fängelse för den fria tanken som annars hade lyft dig dit du vill.

Vi trodde för inte alls många år sedan att om man ror sina sopor rakt ut i sjön så skulle de försvinna, för det man inte ser det finns lixom inte so Nizches filosofier om att om man inte varit på en plats så finns inte den platsen. För 20 år sen eller nåt så skickade England ut kärnavfallet i ett pipelin flera mil rakt ut i havet? En hel badstrand blev avstängd där det efter några år uppmättes alldeles för hög bequerell. Oj då? Så konstigt då? är det verkligen så att ingenting bara försvinner som det bara är tillräckligt långt bort?

Vi kommer upptäcka att det vi spiller ut i rymden också kommer att drabba oss så småningom, men människan är utrustad med en oerhört kort näsa. Tänk om vi var som elefanterna? Då hade kanske inte talesättet ”Att inte tänka längre än näsan räcker” varit så ödesdigert. Om jorden är platt och vi trillar över kanten om vi reser längre bort så kanske vi kan kasta skiten där för vem vet vad detta oändliga djup som finns under oss mäktar med och stort svart oändligt djup kan tar väl bort skiten direkt, i alla fall späds det ut till ett inte i det oändliga? Inte?

Hur dum får en varelse bli på en skala. Vi har sedan förskolan lärt oss att växter och träd är vårt syre som äter koldioxid och omvandlar det till luften vi andas. Varför skövlar vi då all skog och kör mer och mer bil? Kanske försvinner det också ner bakom horisonten, ner i det oändliga svarta djupet?

Söndag den 15 Januari 2012

I mitt blodomlopp vältrar sig smådjävlarna och trängs med änglarna

Alltid och ständigt denna kamp om vem som ska vinna. Idag vann småjävlarna en seger, ska änglarna segra imorgon eller kanske redan ikväll?

Jag hade stängt av, för gott trodde jag, gjort mig hård som granit. Under ytan har bubblat outsagda ord och outlevda känslor som trängts för att nå världens ljus. Plötsligt är det ett stort hål i muren. Då forsar alla dessa outsagda ord och outlevda känslor rakt ut i ingenstans och rakt mot den som just står i skottlinjen och jag stjälper ut all skit jag har ut ur ryggsäcken i en enda stor hög.

Allt i en salig röra och logiken bleknar i takt med att småjävlar och änglar kämpar en kamp i mitt inre om vad som bör och vad som inte bör uttalas. Säg din ångest – uttala din oro skriker den ena, ha tålamod – vänta viskar den andra. Vem ska man lyssna på? Vilken röst tillhör vem? Är det änglarna som vill skynda innan tillfället slipper undan eller är det småjävlarna som vill skynda på för att skrämma bort livet igen och ha mig i sitt våld. Greppa tag om mig, krama musten ur mig och göra mig så sårbar som bara kärleken kan när den slår ner som en blixt, kastar mig ur mina banor och slukar allt det som var jag för en stund sedan.

För en stund sedan var jag ett hårt skal av sten, en mumie i min min grav för de levande begravda, en som inte skulle låta mig såras eller svepas med i några känslor alls. Den enda känslan jag hade kvar var ilska och den spred jag med besked, ilska och ångest och deprotankar. Varje morgon vakande jag med min vän ångesten som om den var min enda vän i morgonstunden. Jag motade bort den genom att bli upprörd över nyheterna eller nåt annat så att jag kunde engagera mig och dirigera mig bort från mig själv.

NU ska jag börja KÄNNA kärlek, glädje och lust på en och samma gång och dessa känslor trängs med känslan av övergivenheten i 8 år, med rädslan för att bli övergiven igen och med känslan av otillräcklighet.

Varats olidliga lätthet (svårhet) omöjlighet. Paradoxernas paradox i den svindlande världen som sköljer över mig i ett enda slag som en tsunami.

Jag som gjort mig hård mot de hårda och hade som uppgift att inte vara rädd för nånting. Nu är jag livrädd, vibrerande, skakande rädd. Rubbad ur den förbannade terrorbalansen jag skapat för att överleva – inte leva för det var längesen. Terrorbalans bara precis så att näsan är över vattenytan – inte mer än så. Andas, äter, handlar, går ut med hunden, matar katterna, rensar lådan och var tredje helg har URKUL med dottern. Lever i tre dagar som om allt vore normalt. Men ingenting har varit normalt. När hon åker sin väg så slukar det svarta hålet mig och ingenting husligt blir gjort förrän det är dags att hon ska komma hit igen.

Hur är man normal? När är livet normalt? Är livet nånsin ”normalt” och lagom? Jag gör det onormala normalt och till vardag och längtar ständigt bort.

Söndag den 15 Januari 2012

Att leva med en av de allvarligaste sjukdomarna i världen

Jag lider av en sjukdom som obehandlad leder till fängelse, dårhus eller död, men behandlingen är inte strålning, cellgifter eller mediciner utan andligt uppvaknande (det låter religiöst, men det är det inte, det är 12-stegsprogrammet). Med ett andligt uppvaknande kan menas med att man äntligen hittar sig själv och sin mening med livet och att man därigenom känner en mening med sitt liv genom andra med samma sjukdom som gått före i tillfrisknande. Den här sjukdomen blir man aldrig frisk ifrån varvid den kan liknas vid diabetes och vissa former av epilepsi som också kräver livslång behandling. Sjukdomen jag lider av tar sig olika uttryck hos olika individer, men är samma i grunden, samma behandling krävs och därmed också samma utgång om obehandlad. Uttrycken kan vara allt från arbetsnarkomani till drogmissbruk, sexmissbruk, medberoende, spelmissbruk, realtionsmissbruk, shoppingberoende, kleptomani, såpoperaberoende med mycket mera och konsekvenserna är lika allvarliga vilket uttryck den än tar sig; fängelse, dårhus eller död. Ju tidigare den upptäcks desto större är chanserna att man inte dör av den eller hamnar på dårhus, men i ett tidigt skede är den mycket svårbehandlad på grund av den totala förnekelse innan alltför tunga konsekvenserna blivit. Konsekvenser är allt från ren abstinens till total personlig ekonomisk kollaps till själslig, mental och andlig kollaps där endast förndering och självförakt kvarstår. Denna sjukdom är dessutom väldigt demokratisk för den drabbar alla utan undantag på precis samma sätt som vilken annan sjukdom som helst så gör den inte skillnad på fattig, rik, gul, svart, vit, religiös, ateist, kvinna eller man. Många framstående människor som präster, professorer, direktörer har genom några av denna sjukdoms yttringar hamnat i total misär, fängelse, på institutioner och till slut död om de inte fått ett ”andligt” uppvaknande. Procentuellt så överlever fler med denna sjukdomen än vad en diabetiker eller epileptiker gör eftersom de sistnämnda är mer benägna att slarva med sin medicinering än oss med denna sjukdomen är. Har du läst ända hit sa har du ett litet hum om vad denna dödliga sjukdom handlar om och att den inte handlar om ”dålig karaktär” eller att man är total idiot som inte bara tar sig i kragen

2012

januari (3)

2007

mars (1)