Det var så längesen..

Tisdag den 3 April 2007

Ensamhetens dotter

Jag är ensamhetens dotter

utan syster, utan bror

Jag är hon som kysser utan läppar

jag är hon som bara tror



Jag är hon utan hem,

bara hon utan land

Jag är hon som går längs kyrkogång

utan nån att hålla i hand



Jag är hon som har något som ingen annan har

drömmar i en ask

en mor och en far



Jag är hon utan vingar

med en chans att växa ut

och i hjärtat där plingar

en melodi utan slut





7 september 2005

Tisdag den 3 April 2007

Olyckligt kär

Jag känner ett enormt och till synes obotligt behov av ett par omslutande armar, en varm famn och ett hjärta att klistra ihop med mitt trasiga. Men det finns inga famnar kvar åt en trasdocka, de bortglömdas själ och de överblivnas rest. Jag drunkar i ångestens nattsvarta hav, vatten som olja och vågor som käftar redo att sluka mig om och om igen. Rädslan för det goda, det underbara, är inget annat än ett uttryck för skräcken jag känner för att förlora den. Jag tror jag hellre undviker det underbara än att skaffa mig det och riskera att förlora allt igen. För olycklig kärlek, aj, det gör så ont. Så fruktansvärt ont. Nästintill så ont som just nu.

Nu står jag på avsattsen och ser ner i djupet. Ett kliv ut, och jag är bortom alla känslor. Hoppas på ett paradis. Hur det ser ut är mindre viktigt, förhoppningar finns bara för att upptäcka att världen inte är så bra som man önskar. Men om jag hoppar, fångar du upp mig då? Jag tror nämligen att bäst-före-datumet på mina vingar har gått ut.





Jag var olyckligt kär.

Tisdag den 3 April 2007

Det är inte döden som är värst..

Jag tycker om regnet, åskan och blixtrarna. När himmelen är så där mörkt mörkt askgrå känner jag mig trygg. Under ett tjockt täcke av regndroppar stora som tårar känner jag igen mig, det är där jag vet hur det känns och det är där jag hör hemma, i mörkrets trygga vrå. Ingen ser i mörkret. Bra, du slipper se. Solen är för stark, för ljus och alldeles för lycklig. Stjärnorna är små och blinkande, vackra som tindrande barnaögon. Månen är hemligt mystisk och det är det jag gillar mest. Död som torkade kvistar och lyser endast med hjälp av någon annan. Månen är min spegelbild och du är min enda tanke, min enda livlina. Saknaden är mitt bly och hjärtat är mitt förvar. Längtan har för längesen fylld det lilla utrymmet och nu är det så oerhört olidligt. Kom och rädda mig, snälla du, jag behöver dig. Att tala för döva öron, att skriva för blinda ögon, att sakna utan slut, att önska och längta utan hopp, det kan inte göra mer än ont. Det är fortfarnade inte döden som är värst. Det är den olyckliga kärleken.




21 juni 2005 Och jag trodde aldrig att det skulle bli bra igen.

Tisdag den 3 April 2007

Sommarbarn

Jag önskar mig en liten sko. En liten sko där min sommriga lilla fot får plats. Jag önskar mig en liten solhatt och en skir klänning. Jag önskar mig barnasinne och ovetenskapen om allt jag nu vet. Jag önskar mig friheten och uppskattningen av att leka, känslan av att trä ett grässtrå fullt med röda små smultron och sedan äta dem i ett nafs, plocka dem med lekande läppar, ett och ett. Jag saknar känslan av trygghet när jag kryper upp i mammas varma sommarfamn. Jag har ramlar i min sommarlek med springande ben, för snabba för att hjärnan skulle kunna hänga med. På en grusväg har jag ramlat, en sådan grusväg som dammar när man cyklar på den. Mina ben är uppskrapade och händerna svider av grusbebodda skrapsår. Stora runda tårar rullar längs en sommarbrun kind, lite smutsig av en hel dags lek. Snyftande torkar hon bort dem och omfamnar mig i en trygghet så skön som solens behagliga sommarstrålar. O älskade barndom, varför lämnade du mig?




16 juni 2005 ..och aldrig trodde jag att jag skulle komma därifrån.

Tisdag den 3 April 2007

Det var då, då, när jag inte mådde bra

Ångesten bygger bo i mina vener. Sakta, förföriskt, och i försök att inte märkas, känner jag ändå hur den smyger sig på. Snälla du vackra, hjälp mig. Kom och ta mig med dit du ska, dit där älvorna dansar på daggblad i en underbar saga. Resultatet av ett misslyckat försök att kompensera zoloften blir bara skakande kroppsdelar omöjliga att styra. Darrar som asplöv i en försommarstorm där bladen redan är gula. Döden lever. Svärmande myggor anfaller min nästan genomskinliga hud och biter sig fast liksom ångestens herre. Kvar lämnar de märken och sår med gift som kliar mer än vad jag står ut. Snabbt punkterar jag såren och låter blodet forsa ut. Och så blir de mina sår, de vackraste någonsin, och jag blöder ihjäl. I desperat behov av rakhyvlar och papper lyckas jag nästan förtränga dig, du opålitliga men trygga vän. Du som alltid finns där, som aldrig sviker mig. Jag hatar dig.

I en kvävande het kyla känner jag dig, du som svävar förbi genom luften, nästan obemärkt men som ändå skapar en vindpust som dansar fram på min hud. Jag vet att du observerar mig, jag vet hur du tittar på min ryggtavla, mitt trassliga hår och mina förlamade ben. Säg mig du hemlighet, vad är din avsikt? Vill du bara titta till mig, eller vill du ta mig med? Jag är alltid tryggast när du är en liten bit ifrån. En rörelse i ögonvrån. När du är omkring nuddar mina fötter aldrig riktigt marken.





11 juni 2005

Tisdag den 3 April 2007

Om jag var en natt...

Om jag var en natt skulle jag vara en sommarnatt. Jag skulle färga himlen ljus och låta solens strålar spegla sig i horisonten. De får inte synas, bara anas, för den här natten ska vara magisk. Jag skulle låta tysnaden härska och trädens sus spela ikapp med syrsors avlägsna surr. Jag skulle klippa av alla strömledningar med en fickkniv och släcka ner allt till ett tyst mörker så bara det verkliga fick plats. Månen härskar över solen som inte når över horisonten, över hela det skimmrande himlavalvet. I månskenets snögnistrande skuggor gömmer sig en ensam själ, långt bort men ändå närmare än du någonsin kan ana. När solstrålens skuggor lekt klart över himlen skulle ett sommarregn få komma. Stilla men ändå med en oövervinnerlig kraft skulle det regna, först stilla och ljuvt för att sedan vräka ner som ett livligt vattenfall. Regndropparnas fall mot marken skulle överrösta allt och stora bubblor uppstå i de översvämmade pussarna. De asfaltsbeklädda vägarna fylls av flyende maskar och sniglar som febrilt och för allt de har försöker rädda sig undan ett oskyldigt sommarregn. Många kommer inte överleva natten, för det kommer regna hela natten. Och de som överlever natten kommer dö i en morgonsol så het och varm så att maskliken kommer tatueras in i asfalten. Soluppgången är den vackraste någonsin och sniglarna håller minnesceremonier.




Tisdag den 3 April 2007

Heartbeats

Fladdrande hjärtslag

Lika sköra som känslor.

Hjärtat vet alltid bäst

När hela människan bara sjunker

När ingenting längre är som förut

Och hoppet sviker

Vill jag krypa in i din famn

Och för alltid klistra mig fast.

Och du ska älska mig

Och bedöva den ensamhet som egentligen finns.

Låt mig tro att du älskar mig

Och ljug hellre vackra lögner

Än berätta den skrämmande sanningen

Det där som kallas verklighet.