Dillan

35 år

från Gävle

Dagbok

Dagbok - September 2007

« Tillbaka till dagböcker

http://dillaan.blogspot.com

Söndag den 16 September 2007

Dansa bland vitsippor

Tystnaden var total. Det enda som kunde höras var vinden som viskade i trädkronorna. Gatubelysningen låg som ett glittrande pärlband längs landsvägen i den stjärnklara natten. Blodet färgade den annars så bleka marken i mörkaste röd. Fallet hade varit högt, tänkte han när han såg ner på hennes livlösa kropp. Knogarna bleknade, ju hårdare han höll i broräcket. Han hade svikit henne.

Hon hade tagit sista steget.
Hon hade släppt taget.
Hon var inte alls feg, som De hade sagt åt henne.
De demoner av ondska, demoner som smugit sig på henne utan minsta förvarning.
Demoner som vandrat omkring i hennes huvud bland skärvor av glädje.

Månljuset dansade över hennes ansikte där hon låg. Han kunde inte sluta se på henne. Tystnaden nästan åt upp honom inifrån. Han mindes gångerna de lekt tillsammans i skogen när de var små. Hur hon plockat vitsippor om somrarna och stoppat dem i hans byxfickor utan att han visste. När han sedan funnit dem hade han blivit så glad, han hade känt sig omtyckt och älskad. Så många känslor för ett par vitsippor, kan tyckas låta löjligt, men för honom var det så mycket mer än bara blommor. Hade hon insett hur högt han älskat henne, hur mycket hon betytt för honom, då hade hon kanske aldrig släckt den låga som brann inombords.

Något tog ton bakom honom och den kalla, tunga tystnaden skingrades hand i hand med hans tankar. Fotsteg, bland löven som dött intill sommaren i en färgsprakande kaskad - längs brokanten. Han vände sig om med en minimal rörelse, och där stod hon, så bländande vit, en oskuldens färg, med ett leende likt en ängels på sina läppar. Drömde han? Hjärtat slog hårdare och han blinkade flera gånger, för att försäkra sig om att han såg rätt.

”Ingen fara, kom och göm dig hos mig.” viskade hon, som om hon läst hans tankar. Han lät sig bli ett med henne och kände hur han sakta slutade att existera, upplöstes i hennes kyss. Rädslan var påtaglig, men han förstod, behövde inte ens se efter, han kunde känna att han höll hennes kropp sällskap därnere. Han hade också hoppat. Han hade stått, likt en förvirrad själ, vid sidan av döden och sett det han önskat se - medan livet sipprat ut genom de livlösa knogarna.

Hon var en gång ett barn som ofta log. Som plockade blommor åt honom. Som dansade omkring i skogen, lätt som en vind. Nu är det många år sedan hennes leende dog. Dansar inte längre bland vitsippor, snarare bland änglar. Omotiverat och utan minsta lilla felsteg, hela vägen in i himlen. Men hon är inte ensam. Sakta sänks de ner i sin gemensamma grav och tystnaden sluter sig om dem för alltid.

© Caroliné Dihlén 2006

Söndag den 16 September 2007

Det är när jag känner på ytan

Det är när jag känner på ytan, när jag skrapar undan det tunna lagret hopp och hamnar mitt i den såriga verkligheten, som jag ser att jag är kvar här. Jag finner mig själv mitt i 2000-talets kärlekslösa näste. Adrenalinet rusar genom varenda ven, problemen och stressen skapar en huvudvärk jag aldrig känt förut. En abstrakt smärta som sänker sig ner över mig likt en eldfluga som singlar mot marken efter den brunnit ut. En tyngd i mitt bröst som är så stark, så djup och så oförklarlig. Som om alla tårar, all sorg månen någonsin skådat, samtidigt skulle hopa sig i mitt hjärta och slita mig i stycken. Vända ut och in på alla tankar som hållt mig vaken om nätterna och spotta ut hela min vokabulär. Tvinga mig drunkna i ett hav av själar som aldrig hittat fram. Mitt inre bibliotek av känslor där böcker står i oordning med trasiga ryggar , brinner ner bakom stängda ögonlock. En känsla jag inte riktigt kan sätta fingret på, som samtidigt sticker mig.

2007

september (2)